Kriminalinspektör Mona Falkenblad var en kvinna med mycket god potential.
Hon var den som först anlände till arbetet varje morgon, och den som alltid stannade kvar under sena kvällar. Hon tilldelades alltid de svåraste mordutredningarna, och lade ut mycket tid på sina rapporter. Hon var redan i tjänst dagen efter hon tagit sin examen från polishögskolan. Hon hade alltid varit en mycket ambitiös kvinna. Och ägnade stor del av sin lediga tid åt sitt arbete.

Klockan 21.40 på Fredagseftermiddagen steg inspektör Falkenblad ut ur kontoret. Rapporten låg på skrivbordet och var färdig för länge sedan. Hon hade just påbörjat ett nytt fall, och behövde gå igenom bevismaterial och diverse vittnesuppgifter tillsammans med sin kollega. I korridoren syntes ingen till, alla kontorsdörrar var stänga och låsta för flera timmar sedan. Hennes kollegor hade gått för dagen, men hon hade stannat kvar arbetat klart för att snabbt kunna starta en ny utredning.

Inspektör Månsson hejade på henne, och hon vände sig tvärt om.
”Mona, jag förstod väl att du var kvar. Har du tid att följa ner till labbet en sväng?”
Hon drog i ihop läpparna för att dölja sin förtjusning. Varje gång han tilltalade henne vid förnamn blev hon generad och rodnade lätt. Hon hade alltid haft ett gott öga till Månsson.
Han var lång och stilig och hade ett charmigt snett leende.
”Ja, jag var precis på väg ner, jag trodde inte att någon var kvar”, sa hon och tog emot kaffekoppen han räckte henne. Han höll fast den ett ögonblick och deras händer nuddade varandra. Han log retsamt men hon tittade genast bort. Hans leenden kändes alldeles för bra. Och var det någonting hon hade lärt sig, så var det att inte tillåta sig att känna så. Hon gillade inte hur han fick henne att tappa kontrollen. Det var precis som om han sett vad hon tänkte. Han släppte taget om koppen. Harklade sig, och började redovisa för de nya bevismaterialen.
”Blodproverna har skickats iväg på analys och förväntas vara färdiga senare ikväll. Vi bör gå igenom materialet från brottsplatsen inför morgonmötet.”
Mona nickade, fast än hon nästan inte hört vad han sa. Det kändes lite obekvämt då de var ensamma, hon och Månsson. De klev in på labbet och gick igenom bevismaterial och prover, hela tiden under en mycket stram tystnad. Då det blev klara klev hon in i kapprummet med Månsson strax bakom sig. Hon lyfte upp det blonda håret i nacken, då hon tog på sig halsduken, och kände hur han tittade på henne. Hon knäppte kappan och vände sig om för att gå.
”Ska du med och ta ett glas?” frågade han och lutade sig över henne i dörröppningen.
Hans isblåa ögon och blodröda läppar var mycket inbjudande, och han var helt klart intresserad av henne, det märkte hon. Hans blick vandrade upp och ner längst hennes kropp.
”Jag dricker inte” svarade hon kort, och slank förbi ut i höstmörkret.

Väl inne på spårvagnsstationen pustade hon ut och lossade den hårt åtsittande halsduken.
Spårvagnen verkade vara försenad. Det gjorde henne illa till mods att stå och hänga på station en fredags kväll, så hon bestämde sig för att gå in på den närliggande puben. Det var ett sjaskigt ställe, där luften var tjock av tobaksrök och andra unkna lukter. Belysningen var låg, och stämningen likaså. Hon satte sig vid baren och beställde sitt vanliga glas, Single Malt whiskey med is.
”Var så god, Mona”, sa servitören.

Följande morgon gick fax och telefoner i ett. Nya uppgifter till mordutredningen strömmade in, och inspektör Månsson stod redo och väntade på Falkenblad redan en halvtimme innan morgonmötet. Han såg ovanligt trött ut. Kanske hade även han legat sömnlös under natten.
Mona hälsade med en huvudböjning, och fick ett besvärat och till synes oroat leende tillbaka.

”Vi har fått in nya uppgifter, som bekräftar att offret sågs tillsammans med en man strax innan hon hittades död. Chefen vill att vi kollar upp mannens bakgrund och tar in honom på förhör så fort vi får tillfälle. Han förväntar sig tydligen att vi ska reda upp den här smeten så fort som möjligt.”
Mona nickade och öppnade dörren till sitt kontor, varpå Månsson klev in och slog sig ner på den svarta skinnsoffan.
”Chefen ville visst ta några ord med dig sen.” Sa han med lite nyfikenhet dold i rösten.
”Jaha…” Svarade Mona och såg ganska oroad ut. Chefen, Amrén, var inte alltid så lätt att ha att göra med. Månsson skruvade bevärat på sig i soffan och tog fram sina anteckningar.
”Jag har gått igenom en del upplysningar från Restaurang Cheval. Servitören som jobbade den kvällen kom ihåg att offret tycktes sitta och vänta på någon. Då han kommit tillbaks från en rast kring 22.30 såg han att hon fått sällskap av en äldre man. De hade beställt in en flaska champagne för 700 kronor, och ytterligare en strax innan de lämnade stället.”
”Ja, det måste ha varit en sju helvetes rik gubbe hon delade säng med, menar du” sa Månsson och log barskt.
Mona kunde inte hålla undan ett leende, men fortsatte
”Någon gång mellan 23.10, då offret lämnade restaurangen tillsammans med den äldre mannen, och 01.30 då hon hittades död, har hon setts med ytterligare en man. Denna gång var vittnet en gammal dam, som hörde offret och mannen skrika åt varandra.”
”Det är alltså den mannen som är relevant just nu”, sa Månsson och lutade sig tillbaka i soffan. Han flinade mot henne medan han knådade sig en snus prilla, tittade något allvarsamt på henne och frågade
”När började du dricka igen?”
Mona stelnade till. Han kunde omöjligt veta. Kunde han ha sett henne på restaurangen?
Hon räddade sig snabbt
”Servitören satt och höll inne information angående fallet, och vägrade svara på frågorna om jag inte tog ett glas med honom först.”
Hon hörde hur dumt det lät. Hur kunde han veta? Hade han följt efter henne?
”Hur visste du det förresten?!” Sa hon med en lätt darrning på rösten.
”Jag visste inte. Men nu vet jag desto mer”, sa Månsson och flinade brett.
Hon blev lite arg först, för att han lurat fram sanningen. Men hon kunde inte riktigt vara arg på Månsson, inte någon längre stund i alla fall. Han var sån, Månsson. En som man inte kan vara arg på, även om man skulle vilja. Han betraktade henne med retsam blick. Hon log tillbaka men rodnande kinder och skakade hans hand.
”Skickligt, Herr kriminalinspektör!”


Senare samma dag satt Mona framför datorskärmen på sitt kontor. Hon gick grundligt igenom fallet. När hon satt där och läste blev hon plötsligt likblek i ansiktet. Hon stannade upp och läste senaste raden igen, för att se om hon verkligen läst rätt. Under uppgifterna om misstänkta stod hans namn. Mona kände hur kallsvetten började sippra ut i hela kroppen.

”Johnny Svanberg,
tidigare dömd för olaga hot, narkotikabrott, och grov misshandel.”

Allt kom tillbaka till henne. Förhören, hur hon hade ljugit för sina kollegor. Hur hon hade hållit honom om ryggen och vittnat till hans fördel, trots att hon vetat att han var inblandad i kriminella sammanhang. Trots att det kunde ha kostat henne jobbet hade hon ljugit. Hon minns hur hon till sist varit tvungen att erkänna allt hon visste. Han tyckte att hon hade svikit honom. Och det kostade henne dyrt. Tre månader på sjukhus med brutet ben, två brutna revben och sönderslaget ansikte. Och när hon kom tillbaka till jobbet igen, fick hon vara på helspänn vid varje utryckning. Han hade många kontakter som visste att hon hade tjallat på honom. Två år senare hade han kommit ut ur fängelset, och Mona visste att han bara gick och väntade på en chans att hämnas ordentligt. Det var egentligen ingen överraskning att se hans namn på listan som eventuella misstänkta. Där hade han hamnat igen förr eller senare. Men hon var inte beredd att se det så snart, och inte i en mordutredning.

Det knackade på dörren, och Mona höll nästan på att hoppa ur stolen. Månsson öppnade hastigt och lutade sig in .
”Mona. Vi har kommit en bit på vägen nu! Mannen som kvinnan sågs tillsammans med på restaurangen var tydligen hennes make. Och lyssna nu! Den andre mannen var hennes sängkamrat! Hon hade tydligen kul med honom på sidan om, och han var inte direkt någon svärmorsdröm om jag säger så! Hans akt finns på datorn, han hette visst…”
”Svanberg. Jag vet”, sa Mona, och bröt ögonkontakten mellan henne och Månsson, genom att titta ner på skrivbordet.
”Jaha…Ok…Vi ses senare då…” Hon märkte att Månsson tyckte att hon betedde sig konstigt. Men det var hon föga brydd i just nu.



Polischef Göran Amrén kallade in Mona på sitt kontor. Han såg ovanligt stressad ut idag.
Hon visste att det han ville henne var ytterst viktigt. Han kallade aldrig in henne annars.
Mona och Amrén hade kommit lite på kant under en tidigare utredning, då hon låtit privatlivet blandas in i en vittnesfråga. Det hela hade gått så illa till att det hållit på att kosta dem hela utredningen. Han satt vid sitt skrivbord och tittade upp under sina tjocka runda glasögon. Ansiktsuttrycket var allvarligt, ögonbrynen djupt nedsjunkna mot hans trötta mandelformade ögon.
\"Som du säkert redan upptäckt så innehåller denna utredning en koppling till dig, Mona.\" Hans röst var låg och allvarlig.
Han bläddrade i en rapport och låtsades läsa, fast han egentligen väntade på något sorts svar.
\"Ja. Jag har ju märkt det.\" Svarade hon kort, och försökte låta så samlad hon kunde.
Amrén harklade sig besvärat, lutade tillbaka i stolen och lade händerna bakom nacken.
\"Jag hoppas att det inte kommer att bli några som helst besvär, den här gången.\" Han var noga med att understryka de sista orden.
Mona kände hur ilskan brusade upp inombords, och fick stor lust att slänga ur sig en del opassande ord. Men hon hindrade sig i sista sekund och nickade åt honom.
Hon vände på klacken, men innan hon hann till dörren avslutade Amrén med att säga
\"Månsson tar förhöret den här gången, Mona.\"
Hon stannade upp, men fortsatte ut när hon hört det han sagt. Hon hade självklart tänkt låta Månsson sköta förhöret i det här fallet.
Men eftersom chefen insisterat på grund av att han inte trodde hon var kapabel till det, ville hon sköta förhöret bara för att visa sin kompetens.
Visa att hon inte skulle göra samma misstag igen. För misstag var något som Mona Falkenblad bara gjorde en gång, och aldrig mer.
Nu skulle hon en gång för alla få visa chefen, och sig själv också för den delen, att hon klarade av att skilja på arbete och privatliv.
Även om det handlade om något som berörde henne tämligen mycket.

Hela eftermiddagen gick Mona och inspektör Månsson igenom mordkvällen detalj för detalj. När kvällen kom var det dax att kliva in i förhörsrummet med de få bevis som de samlat ihop under utredningens lopp. När de var klara för att gå in lade hon sin hand på Månssons bröst.
\"Jag går in, okej?\" sa hon och stirrade med stor säkerhet in i hans blå ögon. Han nickade osäkert som svar.
Hon öppnade dörren, klev in och stängde den hastigt efter sig. Deras blickar möttes.
Johnny satt längst inne i ett av hörnen och flinade otäckt mot henne
”Tjena pinglan, har du saknat mig?”
Mona stirrade allvarligt på honom, och försökte att se likgiltig ut. Hon samlade ihop sina papper på det mörka träbordet mellan dem. Då hon satte sig ner, lutade han sig fram över bordet och viskade med sin hesa och ansträngda stämma.
”Se inte så allvarlig ut gumman. Jag vet mycket väl att du inte knullat på länge, men det kan vi nog ändra på ska du se.” Han flinade och satte sig till rätta igen.
Mona kisade surt på honom. Men lugnade ner sig och började utfrågningen.

Under timmarna som gick vankade Månsson av och an utanför förhörsrummet. Han hade lyssnat av hela Mona och Johnnys samtal, bakom den tjocka glasrutan som skiljde avlyssningsrummet och förhörsrummet åt och blivit stoppad från att gå in, åtskilda gånger.
Han var fruktansvärt arg. Mona hade suttit och tagit emot många dumheter från Johnny nu, och Månsson kände hur ilskan snart skulle explodera inom honom.

”Du erkänner alltså att du hade ett förhållande till kvinnan?” sa Mona så tydligt hon kunde, för att få med allt hon sa till förhörsprotokollet.
”Ja! Jag knullade henne. För det var väl det du menade?! Att jag knullade henne. Precis som jag brukade knulla dig!”
Mona harklade sig. Det här var inte detaljer som hon ville att hennes kollegor skulle höra.
Men dom flesta av dem visste ju redan. Hon tittade mot avlyssningsrummet, och hoppades att Månsson inte satt kvar där. Johnny fortsatte
”Jag bjöd henne på lite tjack, och sedan knullade vi hela nätterna! Hennes gubbe fattade ingenting, trodde att hon jobbade för jämnan!”
”Vi håller oss till saken nu, va?!” Sa Mona irriterat. Hon var trött på hans snack. De hade suttit där i flera timmar nu, och hon började inse att hennes förhörstaktik inte verkade fungera vidare bra. Johnny satt och trummade med benen i golvet. Han bet frenetiskt på sina lortiga fingrar. Drogerna hade börjat gå ur kroppen vid det här laget, och det syntes att han blev mer och mer rastlös. Hon gjorde ännu ett försök.
”Var det du som mördade Lena Rhenman?!”
”Nej, har jag sagt!” skrek han och drämde näven i bordet med all kraft. Mona hoppade till.

Dörren smälldes upp så det ekade i det lilla rummet. Månsson rusade fram mot Johnny och kastade upp honom på bordet.
”Du din jävla kvinnomisshandlare! Nu tar du och erkänner illa kvick, eller så slår jag in huvudet på dig!!”
Mona stirrade chockat på.
”Ja, jag…Jag…Jag gjorde det….”flämtade Johnny fram.
Månsson släppte taget om hans hals. Och släppte ner honom på stolen.


På Polisstationens morgonmöte förklarade Polischef Amrén om gårdagens ”opassande händelse”.
”Inspektör Månsson kommer att vara avstängd resten av den här månaden. Alla vet vi redan vad det handlar om, så jag behöver inte gå in på detaljer. Ni som behöver tillgång till material från Inspektör Månsson kan vända er till Falkenblad. Du har väl tagit del av hans arbeten, Mona?”
Mona syntes inte till. Folk tittade förvånat runt i lokalen. De kunde aldrig minnas att hon inte varit närvarnade under ett möte. Inte ens varit försenad.
”Är det någon som sett till inspektör Falkenblad?” Alla satt tysta. Några skakade på huvudena. Det knackade på dörren, och Amréns sekreterare tittade in.
”Jag skulle meddela att Mona Falkenblad blir hemma idag, det var allt.” Hon stängde och gick. Amrén stod och tittade förvånat mot dörren.


Hon låg på den stora dubbelsängen, och andades lugnt och stilla. Solen sken in från de stora sovrummsfönstrena, och kastade sina strålar på hennes nakna kropp. Hon slog långsamt upp ögonen. Där låg han, hennes hjärtas hjälte. Hon smekte hans muskliga rygg. Kollegorna på jobbet skulle allt bli förvånade om de visste att hon låg hemma med Månsson, tänkte hon.
Han vaknade, vände på huvudet och log mot henne. Han kysste hennes panna och lade armarna runt henne. Utanför lägenheten rusade trafiken i full fart. Människor skyndade till sina arbeten. Men Mona Falkenblad låg kvar i sin älskares armar. Arbetet fick vänta till senare. Kriminalinspektör Mona Falkenblad var en kvinna med mycket god potential. Just nu hade hon lagt den potentialen på hyllan.