Livet i en skugga, vandra i ljuset och mörket. Med och utan existens. När kunde man veta när ljusetiderna fanns? Det var så sällan, när man ville skina likt en sol. Försöker finna, men det finns för många gångar att leta sig till. Att inte veta, vilken som är mest logisk att välja, men finns en oro att aldrig kunna känna friheten med strimmorna av ljus som värmer en innefrån och rör sig genom mot utisdan. En stor saknad av vetenskapen att bara gå sin väg, och inte se sig om.
En såda självsäker känsla, man vill bara släppa sitt hjärta och vandra. För varför tänka de logiska tankarna när något får en att skakas om mer än den där livliga karusellen? Vem tänker logiska tankarna när magen är i uppror mer än den värsta magsjukan? Vem söker efter de logiska tankarna, när man vet man gjort ett misstag som förvrider hela sitt inre med ångest..