När jag skriver om

Kärlek och saknad

så använder jag som bläck

mitt blod

för endast då

får jag fram känslan av

hur vackert det är

att älska

och endast då

får jag fram sanningen

om hur ont

det kan göra

att sakna den.

~~~

När jag skriver om

lidande och död

så måste jag öppna

mina inre

Sinnen

och minnas då

jag själv vandrade

i dödens dal

det är först då

jag vet vad det

vill säga att längta

efter att få leva.

~~~

När jag skriver om

ensamhet och sorg

måste jag erinra mig

den brännande

smärtan

i mitt bröst

då jag läser på

vänners gravstenar

det är först då

minnenas melodi spelar

upp om hur roligt

vi hade

då de levde

~~~

När jag skriver om

humor och glädje

måste jag bege mig

ut i en sista

kamp

och besegra

min ondskas plågor

och mala ner

det är först då

som jag i mitt hjärta

kan söka efter det

förlorade skrattet

och väl då

kommer jag att förstå

att mina skratt

rynkor inte alls kommer av ålder

det är också då

som jag begriper att

smil gropar inte alls

gör ont att ramla i

~~~

När jag skriver om

skogen natur och Moder jord

måste jag med

både ben och lemmar

memorera vägen

vandrarens stig

över skog berg och mark

och bränna in färden

i min själs ögonlock

som en karta över tiden

då hon var stark

över hennes storhet

och skönhet innan

det är för sent

jag vill gråta för Moder jord

som är sårad i sin själ

kanske på väg att

försvinna

men mina tårar helar henne inte

där de rinner i

hennes brustna ärriga

hjärta i magman

ingen glädje tår jag har

att smitta dig med

men jag kommer alltid att minnas

dig o moder jord

ty du finns alltid där i ögonlockens karta