Ett andetaget i sänder
en sekund i taget
en livslång minut till
och en hel timme
blev en dag som blev
en vecka och
en månad
ett år och snart har
det gått två år
sedan du dog
och jag
tvingades
påbörja min
ensamresa

.....helt okej att
vara själv att bo ensam
inga problem
det är s a k n a d e n
tomheten efter HONOM
som står där
ivägen
men hur kan HAN stå
ivägen svarar jag
mig själv
och det
vet jag inte
bara att jag

måste klara
att ibland sätta honom
i den hjärtevrån han har
som sin egen
och ibland
får han vila därinne
så att jag
själv får
mer utrymme
och DET
måste jag
lära mig

att jag har rätt till utan att be om ursäkt
............även om det var jag som råkade överleva
.............................och det gör ont.........................