Inte en blund man i ögonen fått
trots att halva natten redan har gått.
Man i sådana stunder tänker på döden
samt på sitt liv och andras livsöden.

Man känner sig ensam, otrygg och rädd
trots att man ensam ej är i sin bädd.
Just då man önskar att man fick berätta
att man i den stunden känner just detta.

Men skulle då den som bredvid en ligger
ge en den tröst om vilken man tigger?
Jag tror inte något sådant är möjligt,
det skulle måhända te sig som löjligt.

Då är det nog bättre att att nattmaran rida
och istället sig fråga varför man skall lida.
Att kämpa helt ensam är inte så lätt,
men man stör inte andra på detta sätt.

En orsak till dessa nattliga maror
är kanske hotfulla känslor av faror.
Känslornas ursprung kan dock vittskilda vara
och endast man själv kan den frågan besvara.