|
|
till C
tegelvägg
ditt födelsemärke avtecknar sig som en skugga
mot mina tunna skuldror
jag ser hur långsamt det växer ut över ryggen
dina händer är knutna
du samlar på dig luft
blundar hårdare
i samma stund sprider sig min tunnhet
halsen blir som en pinne
tunn ordlös
nästan inget
vi är lika sjuka vi två
tänker jag
fast på olika sätt
som när vi är vid vattnet
oroas jag av min övertygelse
att du inte kan simma
du nickar att du kan
låtsas som ingenting och håller dig vid kanten
jag tänker på att dra ut dig för att se dig sjunka
dina händer är hårt vita
och jag
jag trotsar vår överenskommelse
säger att jag älskar dig
du slår tillbaka med tystnad
söndrar mina tankar på dig som någon annan
du reser dig
rör dig utan minsta bekräftelse
att jag finns
den gröna tröjan tar du med
allt annat
halsduken dikterna
väggarna av tegel
blir kvar
jag blir kvar
bunden till mina ord
ögonblickligen straffad
bortvänd
din skugga trycker
jag måste kräkas
utanför
går larmet
ögonblicken
Fri vers
av
Anna Frölander
Läst 841 gånger
och
applåderad av 16 personer
Publicerad 2007-09-03 19:06
|
|
|
Elin Katten Lo
Woach. Den här gillar jag verkligen. Du fångar in allt som har med kärlek att göra tycker jag. Alltid ska någon gå, alltid ska man bli lämnad kvar - även om den andra personen kommer tillbaka. Man kan aldrig vara säker på någon annan, och den där tystnaden - är den ett svar tillbaka. Och isåfall, kan man svara med tystnad. Jag tror att man kan det. Det blir lite mer som i livet då, lite mindre fiktion och låtsas. Det behöver vi inte mer utav.
Jag vet inte. Kanske är det diktarjagets känsla av osäkerhet som speglar hela dikten. Jag läser in både och. Jag vet inte. Men jag tycker om.
Yes.
2008-10-10
|
|
|
|
DÅRADSONS
dina händer är hårt vita
och jag
jag trotsar vår överenskommelse
säger att jag älskar dig
du slår tillbaka med tystnad
söndrar mina tankar på dig som någon annan
De raderna var väldigt vackra. Du skrev den här dikten med väldigt mycket känsla. Du får en applåd!
2008-06-01
|
|
|
|
wayward - taiga
ett tillskott, en som skriver/ kryper nära, en vämjeljse och ångest trycker på igenom texten, stum liksom titeln.
jag tycker att stycket, det om när de är vid vattnet, lyfter hela texten. eller det som addar extra oktan till bränslet. det känns lite proffsigt att debutera så, och då blir jag glad.
med det låter du tanken vandra och målar en bild - bortanför - personernas uppbrott i `nuet´, en som gör deras historia så mycket längre, deras personer så mycket mer mångfsetterade.
att jaget dessutom är övertygad om den andres svaghet (om simokunnigheten) i den tanken, kan man välja att tolka hur man vill, oavsett, sätter den krydda till poesin och historians driv - bra, tycker jag, det finns en tanke där jag som läsare ges förtroende att skänka mina egna associationer spelrum, :) tack för att du litar på läsaren!
..ändå, kan sedan inte diktjaget hålla sig ifrån att uttrycka sin kärlek, (stycket som följer därpå med hur han slår tbx med att inte säga något alls är assnyggt och skär vassa snitt!) - det gör huvudpersonerna mänskliga och komplexa, precis så som vi älskar och våndas i verkligheten. bakom våra tegelväggar, vi e svåra, trasiga och vi felar. tack för att du skriver om oss!
2007-11-14
|
|
|
|
Sländan
Du är ju helt fantastisk! Hur har jag kunnat missa dina texter? Det är såna som stannar kvar, som väcker funderingar och som gör att man bara vill läsa mer! Tack Anna!
2007-10-04
|
|
|
|
Rakel Lorner
Jag tycker om när inre processer får sitt utlopp i något väldigt konkret och påtagligt i texter. Som det där med simmandet. Det är underbart. Vilket spel! Och är det inte oftast i det konkreta som våra känslor blir tydliga. Lögnen om simkonsten och önskan att låta den andra drunkna. Jag gillar särskilt det stycket. Det är som en dikt i sig. Bra!
2007-09-27
|
|
|
|
asplausibelt
Vissa delar i den här texten känner jag inte riktigt igen mig i och kan inte riktigt \"känna in\", men på något sätt känns de ändå angelägna. Hela dikten, så som jag ser det, ryms i dessa fem strofer:
\"den gröna tröjan tar du med
allt annat
halsduken dikterna
väggarna av tegel
blir kvar\"
Den biten är fantastisk, och den känslan känner jag verkligen igen, den där surrealistiska snopenheten, den plötsliga verkligheten, litenheten. Eller så läser jag den, i alla fall.
2007-09-27
|
|
|
|
Död Mans Hand
trotts att jag är tröttslö och bränd i huvet f tillfället så går/når din text igenom.
\"jag blir kvar
bunden till mina ord\"
-står ut som en intensiv klarsyn.
och hela den stanzan är intense.
gillar helheten oxå.
2007-09-26
|
|
|
|
Tove Meyer
shit. har inte läst mågor på länge. så klickar jag mig in på din sida och får detta fantastiska knytnävslag i magen.
2007-09-18
|
|
|
|
Nina V A
alltså jag svär när något är bra och du får mig fan att brista ut i ramsor så heeey ta det positivt! Sidan är fylld av \"dynga\" och \"spanska inkvisitionen\" skulle säkert avrätta mig men när det dyker upp guldkorn som du - vill jag fan omfamna världen och utnämna poeter till en oas. Ska bli oerhöt spännande att följa dig och ditt språk, jag hoppas du finner ditt spår :) Som sagt, Anna - välkommen!
2007-09-09
|
|
|
|
Lena Renman
Håller med Christer här nedaför, Lovande och bra skrivet
lena
2007-09-04
|
|
|
|
Christer Eriksson
det här är vanmakt och göra ontrader det är nära. den där känslan av farväl där jaget är den som vill och duet är den som går. bara går. kanske är det, det där berömda kk-förhållandet (min tolkning) som aldrig går att hålla utan som alltid vill mer, för någon. gillar raderna..
\"dina händer är hårt vita
och jag
jag trotsar vår överenskommelse
säger att jag älskar dig
du slår tillbaka med tystnad
söndrar mina tankar på dig som någon annan\"
jag gillar användandet av vanliga ord hur du stilla flyter fram i din poesi, lite rått och äkta beskrivet. en lovande debut på poetsidan, tack..
2007-09-03
|
|
|
Nästa text
Föregående
Anna Frölander
|
Se alla