Du sitter och gungar i mörkblå hängsleband
precis vid kanten av fixstjärnesfären
och jag viskar "supra, supra, supra"
bara för att kunna förstå dig
och förnimma dig under varje tidsrymd som ryms i varje skör sekund

Du har ett sådant där ansiktsuttryck som
målar alltikring i ett mjukt blått ljus
och jag faller bakåt in i mig själv när dina
ögons tunna strålar träffar mig
och jag blir en enda viskning "supra, supra, supra" och under dig

Sedan märker jag att jag är som medvetslös i ett stort suveränt mörker och att dina mjuka händer rör sig över mig