ett leende är vad jag behöver,
idag, i morgon och i övermorgon.
bara ett litet leende
som skulle visa att jag är glad när jag ser dig

det är på grund av vad vi inte blev
som gör mig motsatsen till glad.
när jag tittar på dig
spricker jag nästan av glädje och hopp.

man ska
hoppas!
men inte för mycket,
inget går framåt om jag ligger här och hoppas,

man måste
våga!

om du skulle känna samma glädje och saknad som jag,
skulle du vara glad av att se mig eller någon annan?
och om du också skulle ha vågat,
skulle det då vara vi än?
om BÅDA skulle ha vågat.

eller känner du så som ditt ansikte berättar?