Fullmånens vackra och mystiska prakt

fängslar mig starkt och tycks ge mig makt

Hur svåra än proven i livet tycks vara

fullmånen skänker mig kraft att dem klara

Jag känner en oro så stark i min kropp

inte som rädsla, nej den ger mig hopp

Jag känner mig oemotståndligt besatt

av längtan till skogen fastän det är natt

Då månen ju är med naturen förbunden

sker även kontakten bäst uti lunden

Fast skenet från månen kan te sig som milt

det frammanar ändå allt det som är vilt

Det är månens lockrop som håller mig vaken

när jag nu sitter vid fönstret helt naken

På sommaren lockropet lätt är att följa

men med snövinter måste man vildheten dölja

Istället jag knäböjer ödmjukt och ber

att Månens Gudinna ändå till mig ser

Sänd strålar hit in med din kosmiska styrka

fast skogen ju är din verkliga kyrka