Spikar återigen upp mina tankar

Kanske känslor

På den där skärmen i köket.


Korsfäster mitt sinnestillstånd

Förvandlar det till ord

Som dock aldrig kommer att lämna mina läppar


De läses av alla poeter

Alla som också bär smärtan som ett halsband

eller som ett örhänge

Som känner ledsamhetens rakblad

skära mot strupen


Jag vill ta en paus

- en kramig paus


Men allting har ett slut

Till och med den kramgoa pausen

Då får man börja om på nytt

Bryta sig fri från tidens ramar


Eller

Krossa

Plågans glas

Låna en punkares nitbälte

Och långsamt,

Systematiskt

Knacka hål på skiten


Och vet du vad?