Vitt vin i ett halvfullt glas och orden kommer till mig lika lätt som ditt
skratt, lika nära som någonsin din kropp tätt emot min en lördagseftermiddag
då regnet slår mot rutan och äppelträdet utanför fönstret kämpar sin eviga
kamp mot hösten.
Den där känslan av dina fingrar som fångar mina och dina ögon som söker,
lusten som hittar oss där under täcket, smyger sig in bland kuddar och lakan och jag tänker att så här, så här trodde jag inte att det skulle kunna kännas.
Men de orden viskar jag, tyst,
för jag är lite röd om kinderna
och orden kanske inte alltid är så nära
som jag trodde
trots det vita vinet
och trots dina andetag som höjer och sänker sig
mot mitt bröst.
Men jag vet att jag längtar.
Varje dag och varje natt, varje liten sekund som ligger som små glasbitar mellan nu och tills vi ses igen, mellan nu och tills jag får hålla dig nära.
Och jag vet, jag vet att vi sa att vi inte ska tänka så om tiden men tidlös längtan gör nog lika ont som verkliga sekunder, som glasbitar mot mina fötter och mot min kropp.
Men så ser jag dina ögon då jag blundar
och orden kommer till mig
igen
lika nära som någonsin
ditt skratt
och dina drömmar.