Saker som sker, som kommer alltid förfölja en. Men oftast trillar de bak i minnet och är likt bortglömt. Men saker som sker i kärlekens spår, finns där ständigt och glöms sällan bort. De sitter och gnager ens insida tills allting spricker och går i kras. Oftast ångrar man sina saker och ångesten växer, den ena känner sig vidrig. Medans den andra bara lider av det som skett.
Allting ifrågasätt och pressen är enorm, ens förflutna verkar med ens så oskyldigt och underbart, att man bara önskar tillbaka tiden. Sådana saker är inte tillgängliga att genomföra, man får leva med sina misstag och ta priset av man gjort. För vad ska man säga till dem man sårat så mycket, att man vet de gråter och vill inte leva? Vad kan man ens säga, för att trösta dem?
Finns möjligheten för dem som gråter, att ge dem som sårar, en andra chans?
Eller stängs man ute ur deras liv för evigt och aldrig mer kan komma den nära? Att förstå sina misstag och försöka visa man vill bli förlåten och älskad.
Är väl ganska enkelt, men att visa att man förtjänar det och lyckas bli förlåten, är svårare än vad man tror. Att få tillbaka tilliten, att få tillbaka känslan. Den där magiska känslan att inget går emellan. Varken vän eller älskade. Men det sker endå, vare sig man anstränger sig eller inte. För människor är sådana, de gör misstag och är har en väldigt massa känslor som inte är den andra lik. Kommer en del personer få lyckan att känna sig älskade av någon väldigt mycket? Kommer en del personer känna, att deras misstag blir bortglömda, av dem som minns sådana saker för alltid? Kommer en del personer någonsin förlåtas av dem som känner inte den förmågan?
Jag vet att jag är älskad, jag vet att en del kan glömma saker jag gör. Men jag vet inte om mannen jag älskar, kan förlåta mig för det jag gjort..