Inuti snurrar allting runt och runt.
Som en karusell, tankarna cirkulerar och dem håller sig alltid kvar.
Jag har ingen makt att dem tränga undan.
Det går bara inte!
Jag har så länge försökt att intala mig att jag inte är den där svage typen.
Jag försöker intala mig att jag är stark.
Jävligt stark!
Men ibland så vänder man bara om hela verkligheten till en stor lögn.
Men egentligen så vet jag att jag är misslyckad, för jag känner mig misslyckad och det är mina tankar som skapar mitt jag.
Jag är så patetisk och låter känslorna skölja över mig och snart dränks jag i mina känslor.
Död, död, död och död och hoppet,vart har det tagit vägen.
Vart har hoppet tagit vägen?
Ibland så försvinner mitt positiva jag och då sitter jag här.
Här och bara låter ännu en bit av mig dö.
Dö och jag krymper allt mer.