Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En novell jag skrev för längesen, men jag har försökt shapea upp språket. Vet inte om jag lyckades så bra. Men det blev i varje fall bättre. Enjoy.


Kommer du ihåg?

Det är stunder som de här jag kan komma att tänka på dig. Utan någon egentlig anledning så finns du bara där ibland. Ditt namn, ditt skratt, din röst. Men aldrig ditt ansikte. Jag minns inte hur du ser ut längre. Men jag ser ditt namn. Jag ser när du skriver det längst upp till höger på glospappret. De där spanska glosorna du alltid glömde öva till. Jag ser dina fingrar hålla om en röd penna med vass spets. Vass spets, alltid vass spets. Du skrev aldrig med en trubbig. Du bad alltid om nya pennor när du mötte klassföreståndaren, eftersom dina alltid tog slut efter allt vässande, och läraren undrade alltid om du åt blyertspennor och att det inte kunde vara bra för magen. Klassen skrattade och du log lite och gick tillbaka till din plats. Du skrev ditt namn som att det vore första gången men resultatet blev hur vackert som helst. Max. Pojken som såg allting, pojken som aldrig missade någon. Det var du.

Kommer du ihåg första gången du kom till klassen och alla såg på dig som om du vore en rörlig staty? Ett konstverk som vem som helst får bedöma högt rakt ut i luften, som på ett galleri. Bra eller dåligt, snyggt eller fult. Som om du ägde varken ögon eller öron och inte kunde uppfatta vad du fick för betyg och vad de sa om dig. Hur mycket respekt du skulle bli tilldelad och hur högt upp på statusstegen du skulle bli satt.
Kommer du ihåg första gången du gick i korridoren alldeles själv och de satt längst bort på varsin sida på varsin bänk med varsin blick och varsitt hot? Och när du gick förbi lät du dem spotta på dig och du bara stannade och lät dem fortsätta tills de inte hade några ord att slänga på din rygg längre. Kommer du ihåg hur arga de blev när du inte svarade, för att du bara stod där och lät orden falla till marken, explodera och försvinna lika fort som såpbubblor gör när man försöker fånga dem med händerna? De var så arga för att de inte kunde röra dig, inte sätta dig på din plats. De kunde inte nå dig.

Jag sitter i trapphuset. Dörren in till mig är låst och nyckeln ligger i gårdagens jeans. Det spelar ingen roll. Jag sitter och ser dig skriva dina spanska glosor om och om igen och försöker se dig i ögonen.
Det är lustigt att jag fortfarande kan se dina ögon. Dina svarta ögon. Konstigt att jag kan föreställa mig din mun ännu. Dina läppar såg ut som att du precis haft en isglass i munnen. Skrikigt rosaröda. Jag kan fortfarande se dig slänga till med huvudet för att få luggen ur ögonen. Men det mest underliga är att jag bara kan se vissa delar av dig, men aldrig hela du på en gång.
Men om jag tänker efter kunde nog ingen se hela dig på samma gång. Inte ens när vi badade nakna den där sommarnatten. För du hade så många olika sidor. Så många olika personligheter som inte gick att ta in på en gång.
Ibland önskade jag att du bara var som alla andra. Då hade jag kunnat se dig nu och kunnat se hela ditt ansikte le. Och jag hade kunnat le tillbaka.
Kommer du ihåg?

Jag har inte sparat något efter dig, det fanns inget att spara. Du kom lika fort som du gick, i alla fall kändes det så. Jag hann aldrig få tag i dig. Du var ungefär som en vind, en liten virvelvind som rörde om i allting överallt och lämnade ställen du varit på helt i oordning. Vissa retade sig på det, andra tyckte bara det var skönt att allt inte såg ut som det gjort förut.
Jag vet inte vad jag tyckte. Jag kände mig nog bara förvirrad. Vad gjorde du här? Vad ville du oss? Vad ville du mig?

Kommer du ihåg när vi träffades första gången och du mötte min blick? Kommer du ihåg när du log åt flickan som aldrig ler? Kommer du ihåg när du log åt mig?
Det var vid hamnen och jag hade min randiga tröja på mig och båda mina skor i handen för det var så varmt och jag tyckte det var så mycket sommar i luften att det skulle bli ännu mer somrigt om jag gick barfota. Jag gick och balanserade på räcket istället för att låta mina tår trängas bland glassplittret på asfalten. Jag hade mina hörlurar runt halsen men ingen musik på. Lina hade sagt att det var snyggt med hörlurar så jag hade med mig dem vart jag än gick. Även att jag inte hade någon musik att spela i dem.
Och så mötte jag dig. Du balanserade också på räcket. Men du hade dina skor kvar på fötterna. Jag blev så rädd att du skulle bli arg för att jag gick i vägen för dig så jag hoppade ner. Men då hoppade du ner du med och jag blev jättegenerad och vågade inte titta upp igen förrän du gått förbi.
Men då vände du dig om igen och ropade att visst är det härligt att vara barfota? Och när jag var modig nog att vända mig om satt du redan på marken och höll på att knyta upp snörena på dina nya gula converse. Jag hade aldrig sett någon med gula tygskor förut. Jag hade aldrig sett någon som du förut. Sen tog du dina tygskor i höger hand precis som jag och kom fram till mig och frågade vad jag hette och om jag ville träffa dig någon dag. Jag svarade med att rodna och du tog fram din blå glitterpenna och din arm och jag fick skriva mitt nummer på din hud med dina blodådror som skrivrader.
Kommer du ihåg att vi träffades varje dag den sommaren?

Skulle någon be mig beskriva dig nu skulle det inte vara möjligt. Jag tror såhär, att om jag tar ett kort på ett träd när det är höst. När alla löv bombat marken och natten börjat komma tidigare än den gjort förut. Och om jag tar ett kort när det är vår och bladens knoppar inte hunnit sprängas än och gräset precis förstått att det inte behöver vara gult längre. Inte skulle du väl kunna se skillnaden på höst och vår då?
Lika svårt som det skulle vara att bedöma vilket kort som var vilket, lika svårt skulle det vara att beskriva dig med tre ord. Ingen uppslagsbok, inga ordböcker, inget lexikon i hela världen kan med ord beskriva dig. Det vore slöseri på tid att försöka hitta. Jag vet inte vem du var, det stör mig att jag inte vet vem du var.

Kommer du ihåg när det var sista helgen innan skolan och vi sprang hand i hand på tivolit och sjöng med så högt vi kunde till It takes a fool to remain sane? Alla människor såg på oss som om vi var rörliga statyer och alla sa vad de tyckte högt rakt ut i luften. Och vi brydde oss ingenting och sjöng ännu högre. Vi hoppade runt och åkte virvelvinden och köpte rosa sockervadd. Men vi försökte inte vinna någon choklad för de där spelen vinner man aldrig på ändå sa du och så gick vi hemåt. Vi gick på samma väg som vi träffades på för första gången och jag fick skriva på din arm. Och vi balanserade barfota på räcket precis som förr. Men sen hoppade du ner från räcket och tog min hand igen och kysste mig. Och så kom den där gången jag såg dig rodna för allra första gången. Kommer du ihåg att det var den lyckligaste stunden i mitt liv?

Jag tänker inte på dig så ofta. Och jag har dåligt samvete för det, för jag vill tänka på dig jämt. Men jag måste erkänna att du blir jobbig efter ett tag. Du drar lika mycket på min energi som mina färgglada leksaker gjorde på julafton. Men om du verkligen vill att jag ska tänka på dig. Om du verkligen behöver det och om vi skulle må bättre av det. Så gör jag det, för vår skull. För din och min.

Kommer du ihåg den där sekunden den där dagen den där hösten när inget blev riktigt som på riktigt igen? När vi gick och skrattade åt that 70’s show. Och det cyklade förbi en tjej på cykel med illröda stövlar som gjorde att vi skrattade ännu mer och vi kunde bara inte sluta. Kommer du ihåg det? Vi skrattade så mycket att vi inte kunde sluta, och så såg vi inte när bilen kom. Kommer du ihåg det? Vi såg den inte, för vi skrattade. Vi skrattade så mycket.

Jag tror inte att jag kommer träffa någon som dig någonsin igen. Det är inget jag riktigt sörjer heller. Tider kommer, tider går. Är det inte så? Snart kommer någon annan ta din plats, inte på samma sätt men du kommer att blekna och hamna i kartongen uppe på vinden bland alla andra gulnande foton och frånvuxna gosedjur. Fast jag undrar, sörjer du att du inte kommer träffa mig igen? För jag vet att om jag bara fick veta om du ville se mig igen så kommer jag tillåta mig själv att sakna dig igen. Alla söker väl efter den bekräftelsen? Alla vill vara saknade, jag bara undrar om du saknar mig lika mycket som jag skulle kunna sakna dig. Saknar du mig?

Kommer du ihåg att du försvann? Att jag hörde ljudet av krossat glas längs golvet. Ett pistolskott i en trång gränd. Ett skrik i en disig skog. Alla hemska ljud på samma gång fast tyst, i huvudet. Det var en mörkblå Audi, sådär mörkblå att den nästan bli svart om inte solen lyser på den. Jag fick blod på mina nya gula converse som jag köpt bara för att jag ville vara som du. Och jag var tvungen att tänka efter vad numret till 112 var. Det är en sån sak jag kan skratta lite åt nu. Men jag hann aldrig ringa för mannen i bilen hade redan ringt och stod och tittade på mina blodröda skor samtidigt som han försökte lugna ner mig med ord som inte hjälpte. Ibland undrar jag om han pratade med sig själv istället för mig.
Kommer du ihåg när jag höll din hand och viskade it takes a fool to remain sane i ditt öra? Och jag viskade att allt skulle bli bra och vi skulle gå barfota igen. Kanske till och med trotsa vårat räckbalanserande och våga oss på att gå barfota bland glassplittret på asfalten. Kommer du ihåg?

Jag är inte säker, men jag tror jag älskade dig. Men folk säger att det finns så många känslor jag inte upplevt än och att de kommer när jag blir äldre, lite erfarnare, lite duktigare. Lite mer som alla andra. Fast jag vet inte om jag tror särskilt mycket på dem. De kan spela sitt spel, jag har mitt eget. Jag tror jag älskade dig. Varför skulle det vara så svårt att tro? Jag är väl inte så oseriös? Så himla annorlunda? Jag är inte fröken stenhjärta. Men jag är flickan som aldrig log. Förutom när jag var med dig. Då log jag hela tiden. Är inte det kärlek? Jag älskade dig.
Men jag tror nog att du kommer ihåg när du försvann, för.. du kommer väl ihåg att du dog?




Prosa (Novell) av PISTOLPISTOL
Läst 601 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2007-09-24 21:06



Bookmark and Share


  Patrik Dahlgren
fin den här!
2007-11-03

    eventualiteter VIP
jag vet inte...
jag både gillade och inte gillade den här.
i mitt huvud målar du upp en bild av pojkeflicka av sötsommar och handihand känslor.
men samtidgt, jag tycker inte om att döden kommer jättefort och att ingen riktigt brydde sig. jag tyckte inte om det.
men annars var den riktigt bra!
puss <3
2007-10-23

    Issand.
älskar slutet\'!!!
i en skitfin novell
bokmärke och applåd :)
2007-09-24
  > Nästa text
< Föregående

PISTOLPISTOL
PISTOLPISTOL