Jag fattar min penna och skriver en dikt,
en dikt om ett hjärta tyngt av smärta,
en dikt som av bördor är böjd.
Den handlar om en kvinna som böjt sig ner.
Hon böjde sig ner vid mästarens fötter,
kysste dem ömt och smorde dem sen med sina tårar.
Hon hörde hans röst och kände hans hand mot sin axel.

"Mitt älskade barn, var inte rädd, Din skuld är förlåten.
Du är Fri!"

I en jublande dans sprang hon hem, hon var FRI.