Redan medlem?
Logga in
Det är tragiskt hur människor kan tappa bort sig själva
Säger Du att Du har växt upp nu är det en lögn, för jag kan läsa mellan raderna i Din tonårshatfyllda roman. Den som ju var påhittad. Den som var fylld av lögner. Är lögnen då den att Du påstår Dig må bra nu? Att sanningen är dold för allas välmående är väl den största satans lögnen när vi alla vet att ögon skulle slutas. Säg mig, var försvann Ditt jag och allt Du skulle vara allt Du skulle bli? Ett slag i magens smärtfyllda skri gömt bakom ett ansikte. Det säger att Hon aldrig någonsin brytt sig mindre och att världen är för dålig för Henne. I själva verket känner Hon sig för meningslös för att existera. Världen är för stor, hon för liten. Aldrig skulle Hon vika sig, aldrig har Hon svikit det löftet men för vad? Hennes bortglömda jag bortom horisonten är allt Hon skulle vara allt Hon skulle bli I en dal fylld av leenden som är ärliga och vackra. Bland val mellan lyckligt blå eller lyckligt röd, inget har varit så bra som nu. Känslan av nedstämdhet finns nu inte i tillvaron, men inte heller gör Han det. Ett så desperat försök att komma bort från allt, att all koppling till verkligheten föll åt helvete. Han ser sig om, men vet ingenting om vad som varit, vem Han är endast på andra sidan av Hans tillstängda medvetande finns allt Han skulle vara allt Han skulle bli Klassträff, fredag kväll i en upplyst salong. Natten fylls upp med någon glädjelös sång. Allt ljud genom natten är tårar och skrik. Hånfulla skratt, hämnd och vulgära utvik. Allt är förlåtet, man är ju trots allt så vek. Alla dricker bort sorgen, glömmer alla svek. De misslyckade få, vet ni vad, det är ni. Alla andra hade lyckats med det de ville bli. I en värld full av hat, full av dig, dig och dig. En oslagbar natt, då alla oylckliga tar livet av sig.
Prosa
(Novell)
av
joss
Läst 471 gånger Publicerad 2007-09-26 18:12 
|
Nästa text
Föregående
joss |
