- Skär mej vacker! sa hon vädjande.
Plastikkirurgen såg oförstående ut:
- Men du är ju redan vacker.
- Inte lika vacker som kvinnorna på teve.
- Är det någon speciell du tänker på?
- Nej ingen speciell, jag vill se ut som allihop.
- Det blir inte lätt, sa plastikkirurgen, men jag ska försöka.
- Skär mej mera! sa hon otåligt.
Plastikkirurgen såg oförstående ut:
- Jag har ju redan skurit bort det mesta.
- Inte tillräckligt, snyftade hon, han tittar fortfarande bara på teve.
- Som du vill, sa plastikkirurgen, då skär vi lite till.
Hade han tittat upp från sin tevesoffa, hade han kanske märkt hur hon förändrades. Hur plastikkirurgen skar bort bit för bit av henne och hur hon krympte och blev svagare. Han borde ha skyddat henne. Hade borde ha lagt armen om henne och smekt henne. Men han tittade aldrig upp från sin bildskärm. Tog för givet att hon alltid skulle finnas där. Knäppte reflexmässigt upp gylfen under sängkammarscenerna, knäppte igen den under biljakterna.
I ljuset från den flammande teveskärmen höjde plastikkirurgen kniven för ett sista avgörande snitt. Kvinnan framför teven flämtade till när stål mötte ben. Mannen satt lungt kvar i soffan bredvid: märkte ingenting.