Det är något bekant över hans sätt att hålla ölburken, hur han för den till munnen. Lillfingret står rakt ut. Spretande. En tydlig lukt av alkohol, cigaretter. Han luktar uteliggare helt enkelt. Alkis. A-lagare. Hans kläder ser ut som om han hittat dem på en soptipp; skitiga, trasiga. Grått hår. Han ser gammal ut. Mycket äldre än jag själv. När jag går förbi så ser jag honom i ögonen för en sekund. Gråa, trötta. Inte alls som jag minns dem, men ändå lika. För länge sedan, när jag kände honom, var han glad, energisk och utåtriktad. Pratade med alla, var medelpunkten var man än var. Inte som nu. Om det inte var för ögonen så skulle jag inte känna igen honom; hans runda kinder har blivit insjunkna, han har blivit mager. Grå och tärd.
Han drömde alltid om framtiden. Han skulle bli advokat. Tjäna stora pengar, bli anlitad av den organiserade brottsligheten. Mörka kostymer, stela anföranden, slående argument. Han skulle köra en svart BMW, lyxutrustad. Jag räknade med att ha råd till en Saab 900. Vi skulle just ta studenten. Han skulle plugga juridik till hösten, jag skulle jobba i ett år innan jag läste vidare. Vi var uppklädda inför kvällen. Han hade en fickplunta med något bärnstensgult i innerfickan, det dyraste som fanns på Systemet. Han kunde inte sluta le. Gymnasiet var över.
Då dog hans mamma.
Bara så där. Det var något fel på hennes hjärta. Något som aldrig hade blivit upptäckt. Eller så hade hon helt enkelt inte talat om det för någon. Hon kanske ville ha det så. Han bröt ihop. Såklart. Han kom inte ut på hela sommaren, även fast jag försökte få med honom flera gånger. Han bara satt inne på sitt rum. Jag tror att han skrev mesta tiden. Brev. Till hans mamma. Jag fick också ett brev av honom, i slutet av sommaren, efter att jag försökt få med honom ut för tredje gången på en vecka. Det var mycket kortfattat.
Han bad mej rätt och slätt att dra åt helvete.
Efter det så slutade jag tjata.
Jag har inte hört av honom sedan dess, och nu, 22 år senare sitter han på bänken utanför ICA. Jag sätter mej bredvid honom. Lutar mej bakåt. Lukten känns mycket tydligare nu. Nästintill outhärdligt. Han plockar upp en knycklig cigarett ur en ficka. Jag ger honom min tändare. Jag får inte tillbaka den. Han drar in tobaksröken i djupa, skrovliga drag. Tittar rakt fram. Jag vänder mej mot honom.
”Hon var en fin människa, din mamma” säger jag. Han svarar inte. Ger mej inte så mycket som en blick. Jag kramar honom hårt och länge. Sedan reser jag mej upp och går.