Hon sitter där ensam och ser hur solen sakta söker sig neråt. Det är en helt vanlig oktoberkväll, och det är kallt, men hon rör inte en fena. Hon sitter där iklädd mörka jeans och en svart rock, och petar med foten i sanden. Stranden ser ut att fortsätta hur långt som helst, lika långt som horisonten, bort i evigheten.
Hennes tankar svävar iväg mot det som hon hade trott var evigheten. Evigheten med honom, som tog slut så abrupt den där dagen, dagen då han dog. Den där hemska dagen då hon hade insett att ingenting varar för evigt.
Det här hade varit deras stamplats, det var här de hade kunnat spendera timme efter timme tillsammans. De hade alltid suttit där på bänken med ryggarna lutade mot björken vars stam delade sig i två delar, suttit tätt intill varandra, utan att säga ett ord. Ibland sa en blick mer än tusen ord, och så hade det alltid varit mellan dem. De visste att de betydde allt för varandra, och det räckte.
Nu sitter hon där ensam, och den kalla kvällens magi förstörs av tomrummet bredvid henne, tomrummet där han skulle ha suttit. Om hon blundar kan hon se honom framför sig, den långa, smala gestalten, det mörka håret med små lockar i nacken, och dom djupbruna ögonen, som en gång hade utgjort en hel värld hon kunde drunkna i. Hon är på väg att dyka ner i den där underbara världen igen, då hon sträcker ut handen, och den famlar runt i luft. Hon vet att hon måste inse att han är borta, men hon vägrar. Han hade alltid suttit där bredvid henne, måste det där ’alltid’ förvandlas till ’aldrig mer’ bara för att den där bilen hade kommit i fel sekund?
Hennes ögon tåras då en stark vindpust sveper förbi. Den blåser henne rakt i ansiktet, och får tårarna att rinna nerför hennes kinder, tårarna som har legat och tryckt på inifrån ända sedan hon fick veta vad som hade hänt. Minnesbilder från den sista sommaren med honom sveper förbi, en efter en, utan att hon kan stoppa dem. Hon inser att hon hade så mycket mer med honom än hon någonsin haft med någon annan, och ännu fler tårar banar sin väg nerför kinderna, som tappat all sin röda färg. Det känns som om hon har glömt hur man ler, som om hon gömmer sig för sig själv bakom en falsk fasad.
Vindpusten blåser av löv från trädens kronor, och löv efter löv silar till marken, och bildar ett orangegult täcke omkring henne. Hon drar loss ett björklöv som mjukt har landat i hennes hår, och hon tittar uppåt, rakt upp i björken bland alla svindlande grenar. Hon minns hur han hade klättrat upp dit den första dagen på sommarlovet, och ropat ’det här är vårt ställe, Hanna, och det kommer det alltid att vara!’ så det ekade över hela den långa sandstranden. Och plötsligt är det som om något kommer tillbaka till henne.
Hon ser de sista skuggorna av träden runtom henne dansa framför henne, innan mörkret faller och lämnar henne ensam på bänken. Men genom allt mörker så ser hon för första gången på länge ett ljus, och hon vet att trots att han inte längre finns där kroppsligen, så är det han som har tänt ljuset åt henne. Ljuset som alltid kommer att lysa för henne, för han finns där, han finns vid hennes sida så länge hon inte glömmer bort honom, som ett löv i vinden alltid glöms bort efter en stund.
Hon ställer sig upp och placerar försiktigt björklövet, som tidigare trillade ner i hennes hår, i fickan på jeansen. Hon ska inte glömma bort honom som ett löv i vinden. För första gången på länge andas hon ut. Ljuset brinner vid hennes sida, och ska hjälpa henne att hitta vägen hem genom mörkret. Men hon ska fortsätta komma tillbaka hit, och han ska finnas med henne.
För det här är deras ställe, och det kommer det alltid att vara.