Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ingress till sammanbrott



Det är i de små obetydliga rörelserna du berättar precis allt,
jag ser en grogrund till en uppgivenhet speglandes i ditt öga.
Det är vackert, underbart och skönt och fint och soligt och ljust,
utåt ser världen en värdelöst uttjatad lögn... jag hatar den.

Det du berättar, det du säger och gör utan att sluta le stör mig.
Du är jag i en helt förstörd version av verklighet,
jag vet inte annat och du borde veta bättre.
Min ursäkt är avskalad all den oro du maskerar för att avleda.

När du gråter, jag hör dig gråta... jag ser dig gråta... leendes...

Tänk på marken under dig, den kalla, hårda asfalterade världen,
om du lägger dig med örat mot den hör du dig själv skrika...

Hata mig, hata mig och älska dig!
Kan du se dig själv?
Jag saknar dig när du är framför mig...

/




Fri vers av Jonny Larsen
Läst 224 gånger
Publicerad 2007-10-06 00:06



Bookmark and Share


  ochjag
jag tycker om den första raden väldigt mycket.

resten är lite mer svårtillgängligt - behöver läsas i takt med tankarna och läsas igen för att de ska sjunka in ordentligt:

ytan du hopplöst uppgiven och ilsket längtande genomskådar men hur ska du nå fram till botten modet känslorna sanningen? det där andra som finns. någonstans.

själv har jag funderat över det här med asfalt... det finns väldigt mycket asfalt på väldigt många ställen.
2007-11-30

    KalleLager
RIKTIGT BRA!!!
2007-10-06
  > Nästa text
< Föregående

Jonny Larsen
Jonny Larsen