Det är i de små obetydliga rörelserna du berättar precis allt,
jag ser en grogrund till en uppgivenhet speglandes i ditt öga.
Det är vackert, underbart och skönt och fint och soligt och ljust,
utåt ser världen en värdelöst uttjatad lögn... jag hatar den.
Det du berättar, det du säger och gör utan att sluta le stör mig.
Du är jag i en helt förstörd version av verklighet,
jag vet inte annat och du borde veta bättre.
Min ursäkt är avskalad all den oro du maskerar för att avleda.
När du gråter, jag hör dig gråta... jag ser dig gråta... leendes...
Tänk på marken under dig, den kalla, hårda asfalterade världen,
om du lägger dig med örat mot den hör du dig själv skrika...
Hata mig, hata mig och älska dig!
Kan du se dig själv?
Jag saknar dig när du är framför mig...
/