Det känns...

du vet... när man går in i en tunnel...

en tunnel helt utan ljus och lampor och sånt

mitt på dagen, solen står högt... blå himmel och allt...

så man går in i tunneln och ut ur ljuset

och man ser slutet på tunneln med bländande sken

och sedan går man, tunnelns mörka blir som becksvart natt

man färdas liksom från en dag till en annan, genom en natt

en natt utan stjärnor eller måne eller ens en satans glödlampa

Jag känner mig som om jag gick in från ljuset för en månad sedan

går och går mot ett mål jag vet finns till

men varje gång jag vänder mig om för att se hur långt jag gått

ser jag att jag bara är en meter in... en meter in och rör mig sakta

även om jag springer framåt och kastar mig i en lerpöl kommer jag ingen vart

Jag vet att du finns där, ditt sataniskt överreklamerade jävla mål

Varför känns det som att, även när jag går framåt, faller jag bakåt?

Varför, kära idioti, förtjänar jag inte att inse var jag är?

Varför, kära hopplöshet, har jag ont i fötterna om jag inte har rört mig ur fläcken?

Oftast, oftast när jag vaknar alldeles för tidigt på morgonen, ligger jag kvar i en lång lång stund och funderar på hur dumt koma egentligen skulle vara... Jag rör mig redan som om jag ligger still, hur fel skulle det vara att slippa tänka på det och bara njuta av tystnaden ett tag... ett par år... en livstid eller två...

Har du temp på dig, borde nog ta reda på om jag egentligen är död men bara för dum för att inse det...

ugg... ugh ugh... ugh! ug? UGG!!! ... ugh

/