Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
en pjäs i två akter


Evas ödesdigra misstag

Evas ödesdigra misstag
Rollista:
Eva
Orm

Akt I

Det råder en mörk och härlig stämmning. Rösterna som hörs i mörket är utan klang eller brus.

Eva:

-Den är så vacker... Vilka färger... Se rött som övergår i oranagegult och här är nästan lila... å titta! Här är det lite grönt kvar...


Ormen:

-Det är till dig.


Eva:

-Jag kan inte fatta att du ger bort något så vackert. Och till mig.

Är du säker?


Ormen:

-Äpplet är ditt Eva. Se så, bit i äpplet.


Eva tar en tugga. I samma ögonblick träder hon fram ur mörkret.


Eva:

-Mmm... Vilken sagolik upplevelse! Hur ska jag någonsin kunna tacka dig?


Nu träder även Ormen fram:


Ormen tycker att det är för mycket smicker men det är ändå trevligt:

-Man får det man förtjänar. Du ska tacka dig själv inte mig.


Eva:

-Men...


Ormen:

-Inga men nu. Ät upp äpplet.


Eva är på väg att äta upp äpplet men stannar upp och tänker efter. Ormen blir förvirrad.


Eva skuldmedvetet:

- Men vänta... Hur kan jag vara så självfixerad! Hur kunde jag glömma Adam?


Trots sin irritation försöker Ormen förbli pedagogisk och förstående.


Ormen:

-Äpplet är till dig. Adam får vänta på sin tur.


Ormens ord övertygar inte Eva.


Eva:

-Nej jag kan inte göra det här utan Adam. Jag har mycket att tacka honom för.


Ormen:

-Och vad skulle det vara?


Eva:

-Mitt liv till exempel. Tack vare honom finns jag. Och jag är en del av honom.


Ormen:

-Du kan fortsätta vara en del av honom även om du äter upp äpplet själv.


Eva:

-Menar du att jag ska behålla denna fantastiska upplevelseför mig själv?


Ormen:

-Ärligt talat ja.


Eva:

-Varför då?


Ormen:

-Många gåvor som du kommer att få under ditt liv är bara ämnade åt dig. För att du ska kunna få ut det mesta av ditt liv och utvecklas i din själ.


Eva:

-Adam och jag är ämnade åt varandra. Därför prioriterar jag ”oss” före ”jaget”.


Ormen:

-Jag undrar bara om Adam delar din åsikt.


Eva:

-Det är jag säker på. Glöm inte att jag står i tacksamhetsskuld för honom. Vad skulle det bli av mig om han inte delade med sig av sitt revben?


Ormen kan inte längre dölja sin irritation.


Ormen:

-Din sliskiga tacksamhet har han ingen användning för! Att dela med sig av sitt revben var ett strategiskt steg. Han hade tråkigt och ville ha sällskap. Sällskapm, kvinna!


Eva:

-Du snackar! Han ville ha någon att dela kärlek med. Som sälllskap hade han ju dig.


Ormen fnyser:

-Jag var minnsan inte hans sällskap. Även en orm håller på sin värdighet.


Eva:

-Även om du har rätt så har han insett att utan mig är han inte hel. Om han hade samma val som jag har nu, så skulle han tänka på mig.


Ormen:

-Du är naiv om du tror att han skulle dela med sig av det jag erbjuder dig!

Ät upp äpplet kvinna! Förkasta inte gåvan!


Ur mörkret kommer ut Adam lite snopen och blyg. Han ställer sig vid Eva och tittar på henne med stora snälla ögon.


Eva:

-Fy på dig Orm. Hur vågar du säga såna saker om en man. Han skulle aldrig svika mig. Vi kommer att vara tillsammans för evigt. Det jag har är hans och jag ska dela med mig av allt jag har och äger. För kärlekens och förhållandets skull.


Hon tittar på äpplet och på Adam med kärleksfulla ögon. Äpplet räcker hon till honom utan ånger. Adam slukar i sig äpplet.

När han har bara äppelskruttet kvar mångdubblar han sig. Eva blir förvånad men i te Ormen. Hon tittar på Adams kopior som ropar efter henne:


Adams:

-Jag vill också ha!

-Och jag!

-Jag med!

-Ge mig äpplet!

-Eva!

-Eva!


Eva:

-Orm...


Vid det här laget är Ormen borta...


Eva:

-Ormen?


Eva:

-Ormen!!!

 

 



Akt II

Revbenslös

Ormen och Eva sitter under äppelträdet. Eva är inte riktigt sig själv.


Ormen:

-Hur är det med dig Eva? Du ser sorgsen ut.


Eva:

-Ja. Nej, nej. Jag vaknade bara på fel sida idag. Berätta istället vad du har gjort på sistone!


Ormen:

-Jag har gjort mycket spännade! Nu håller jag på att ömsa skinn.


Eva:

-Trevligt med en förändring.


Ormen:

-Är man fri som en fågel som jag blir man van vid förändringar och aningen beroende av de...


Eva:

-Det är nog lättare att välkomna en förändring om man kan fatta beslut själv.


Ormen:

-Mmm... jag ser att äpplet har gjort dig nytta.


Eva:

-Ja. Jag har börjat fundera på mitt liv. Vad jag vill och vart jag är på väg.


Ormen är nöjd:

-Så ska det låta raring!


Eva:

-Jag har kommit på att det finns så mycket jag vill göra och så lite jag kan eller rättare sagt vågar.


Ormen:

-Var modig! Tag tag i din dröm Eva! Det mesta löser sig på vägen.


Eva:

-De säger det ja...


Ormen:

-Men vad är det med dig? Något är på tok. Ut med språket!


Eva:

-Egentligen ville jag inte berätta det för dig...


Ormen:

-Varför då? Jag vill ju ditt bästa.


Eva:

-Adam åt ju av äpplet du gav mig. Minns du det?

Ormen:

-Om!


Eva:

-Även han har funderat en hel del.


Ormen:

-Jasså? Gjorde han det?


Eva:
-Var inte spydig. Ja, det gjorde han. Han vill också få ut mycket mer av livet. Förbättra sin livskvalité, vad det nu betyder...


Ormen:

-Jag förstår... Nå?


Eva:

-Han vill ha tillbaka sitt revben.


Ormen:

-Va?!


Eva:

-Ja. Och säg inte vad var det jag sa.


Ormen:

-Nej nej. Stackars gumman... Vad var det jag sa!


Eva börjar grina.


Ormen:

-Så ja, så ja. Men är han säker då?


Eva:

-Ja. Nej. Han måste ju stämma av med Gud...


Ormen:

-Det ja...


Eva:

-Hur kan han göra så?


Ormen:

-Han är en man, han kan.


Eva:

-Vi var ju gjorda för varandra.


Ormen:

-Du var gjord för honom.


Eva:

-Men Gud ämnade ju oss åt varandra!

Ormen:

-Tills vidare.


Eva:

-Hur kunde jag vara så blind?


Ormen:

-Fråga inte mig.


Eva:

-Vad ska jag göra?


Ormen:

-Bita ihop och lida.


Eva:

-Men rättvisan då? Efter allt jag har gjort för honom. Han fick den största delen av äpplet. Äpplet var ju egentligen mitt!


Ormen:

-Det kom du på nu?


Eva:

-Jag har offrat så mycket för honom!


Ormen:

-Utan att han bad om det.


Eva:

-Men han borde uppskatta det ändå.


Ormen:

-Eva du glömmer att han är van att få allt du har utan att tacka.


Eva:

-Det stämmer inte! Jag lever inte mitt liv genom Adam; jag delar bara med mig.


Ormen:

-Inte? Hur kommer det sig då att han tar för givet att du är villig att offra ditt liv för hans välmående?


Eva:

-Å andra sidan är det inte mer än rättvist. Han vill ju bara ha tillbaka det som tillhör honom.


Ormen:

-Vad säger du kvinna?


Eva:

-Ja, ja jag vet att jag är värdelös...


Ormen:

-Din självömkan biter inte på mig! Vad tänker du göra?


Eva:

-Jag vet inte.


Ormen:

-Du kan ju rymma.


Eva:
-De kommer ändå att hitta mig.



Ormen:

-Vem? Adam?


Eva:

-Guden.


Ormen:

-Och?


Eva:

-Gud är ju allsmäktig.


Ormen:

-Jag avundas din respekt för auktoriteter. Vad blir det av dig om du inte vågar bryta mot regler?


Eva:




Prosa (Novell) av Juliana
Läst 482 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2007-10-08 23:34



Bookmark and Share


    Lena Nilsson
Oj, nu river jag ut första Mosebok ur familjebibeln och lägger in den här istället! Precis så här måste det ha gått till!

Med lite förändring skulle det funka som manus till en pjäs. men då måste du byta ut det kursiva mot handlingar. Och det skulle texten egentligen vimnna på i vilket fall, tycker jag alltså. Om ormen döljer sin irritation, hur gör den då? Gnuggar sig irriterat mot barken av kunskapens träd? Väser med ansträngt pedagogisk och välartikulerad röst? Nånting annat? Och hur beter den sig när den inte längre kan dölja sin irritation. Flyger det spott ut samitidigt som den väser? Eller trycker den ansiktet mot Eva och ser henne stint i ögonen? Eller nått annat? Har du läst nått av Mankell? Han ersätter nästan alltid känslor med handlingar, som man måste göra om man tänker film eller teater. Blir man arg, säger man inte, jag är arg, man slänger nått i golvet som går sönder, eller smäller i en dörr eller slår nån på käften....Men jag tycker att det funkar väldigt bra som poetiskt grepp också - ersätta beskrivning av känslor med handlingar och händelser.
2007-10-09
  > Nästa text
< Föregående

Juliana
Juliana