ibland känns det som att jag är klar nu
ugnsklockan ringde, det är dags att släppa ut mig nu...

jag känner mig felställd, svårt att förklara
där jag är just nu finns ingenting

ibland gör det ont, det är en självklarhet
livet är smärta, livet är en passage genom smärta
men smärtan är inte alltid synlig...
det gör ont att tycka synd om sig själv
jag gillar det inte, det är beroendeframkallande
jag dör hellre av cigaretter än det

man väljer en väg genom ett liv,
fel eller rätt spelar ingen roll.
jag tror jag vet var jag borde ha gått
jag tror jag alltid vet var jag skall gå för att komma rätt
men jag kan inte... glädje fungerar inte längre

jag är trött

jag ser en värld framför mig, en underbar liten existens
varje dalande löv är en dröm av färg och form
varje öga har en dikt inuti sig
varje tanke bär med sig en möjlighet till ett leende

jag kan inte skratta

har du någonsin sett en gråsten i en vattenpöl, det är symbolik...
det är lycka... en form av lycka... en form av underbar
någonting som är... som är så osynligt om man inte ser
jag har alltid sökt efter detaljer, detaljer talar högre än det stora

jag vill inte vara den där personen, den där människan som släpar ner andra
sliter ner andra till min nivå för att jag inte klarar av att vara ensam

det är så underbart att se er le...

världen är en målning, så mycket färg, så mycket form...
allt har sin egen lilla plats... allt har sin egen lilla mening...
om allt är grått står man inte tillräckligt nära
i detaljerna lever varje liten varelse i sin egen lilla bubbla
bubblan slits och dras i bitar av andra bubblor

min bubbla känns mest förstenad...
täckt med vaselin så att ingen annan färg fastnar

jag vill inte skriva mer... vill inte fundera mer... vill inte försöka...
vill inte försöka återuppväcka ett självdött hopp... vill inte se mer...

börja aldrig leta... det går aldrig att sluta...

/