Hans risiga gamla svarta Converse följer anspråkslöst med fötterna på hans smala, men muskulösa kropp när han går. Den svartfärgade luggen han har hängande framför ögonen viftas regelbundet bort genom en snabb knyck med huvudet medan han med påsen i handen är på väg till sin älskade. Han har köpt henne en present, för han vet hur dåligt hon har mått de senaste veckorna, om inte månaderna. Hennes olycka är hans olycka och han vill att hon ska förstå det. Nu mer än någonsin står han vid hennes sida och behöver hon prata, behöver hon gråta så finns han där. Han älskar henne över allt fast han är dålig på att uttrycka det. Känslor och romantik är inte direkt hans grej, men han känner att han måste börja med det nu. Nu ska det bli drastiska förändringar. Hon ska veta hur mycket han bryr sig. Hon ska veta hur mycket hon betyder.
Att han knappt sovit en blund på två nätter är ingenting han vill belasta henne med. Hans far har hela veckan varit på extra dåligt humör och det har som alltid gått ut över hans mor. Hennes vädjanden om att han i alla fall kan vänta till morgondagen då barnen inte är hemma håller Gabriel klarvaken. Tårar rinner och under nattens timmar känner han ingenting annat än smärtan av att höra hans mor lida. Hon älskar sin man över allt annat och försöker intala sig att detta nog är det sätt han visar att han älskar henne tillbaka. Det är okej för henne, men inte när barnen är hemma. Barnen är hennes bekräftelse att underverk existerar och hon vill inte att de ska utsättas för något av det hon upplever.
När Gabriel tänker på sin far rycker han automatiskt upp kragen på sin polotröja för att dölja de märken fadern satt med sina händer. Han önskar att han kunde göra något åt hans fars oändliga våldsamhet. Ändå är allt han vill för tillfället att komma fram till sin älskade Patricias hus och se att hon mår bra. Han har inte en tanke på att tycka synd om sig själv, för hans problem är ju inte världens mittpunk, det vet han så väl. Hans välmående är inte i närheten av lika viktigt som Patricias. Mår hon bra, kan hans värld falla samman flera gånger om utan att han bryts ned. Hans liv kretsar kring henne och fast de inte ens hållit ihop i ett år ännu finns det ingen i hans liv som betyder lika mycket som hon gör. Han ler när han inom sig ser hennes vackra leende framför sig. Hennes ljusa lockar och hennes gröna ögon är något han aldrig får nog av. Han älskar henne, av hela sitt hjärta.
Det gör ont att hon inte vet precis hur bra hon är för honom och i detta ögonblick beslutar han sig för, att det måste han på något sätt säga henne. Glädjen blir stor när han tillslut skymtar hennes vita tegelhus. Deras häck är storvuxen eftersom ingen orkar fixa till den. Gräset smälter samman med blommorna i rabatterna längs huskanten. Ändå ser trädgården mysig ut och huset hemtrevligt. Garageuppfarten är tom och han förstår att båda föräldrarna har tagit varsin bil till jobbet idag. De brukar bara ta en av bilarna när båda slutar normal tid, men när de har tänkt jobba längre än vanligt tar de varsin bil för att ingen ska behöva anpassa sig efter den andre. Han kan deras rutiner. När han når trappen ser han att inga skor ligger slängda där. Det innebär att inte heller Johanna är hemma. Johanna är den fjärde familjemedlemmen. Hon är egentligen inte släkt med någon i familjen, men hon är Patricias bäste vän. Hennes hem har varit lite kaosartat och därför bor hon hos Patricia. När hon kommer hem brukar hon ha så bråttom till toaletten eller någon annanstans, så hon brukar slänga av sig skorna redan på trappen. Han skrattar lätt åt tanken på att han känner de alla så bra. Med ett leende på läpparna ringer han på dörrklockan. Han hör det välbekanta plingandet, väntar uppspelt på att fotsteg ska höras och att dörren ska glida upp. Ingen kommer. Han lägger örat mot dörren för att lyssna efter ljud. Kanske har hon på musik och hör därför inte? Efter några sekunder av intensivt lyssnande avgör han att inget ljud hörs alls. Han vet ju att hon är hemma. Var skulle hon annars vara? Hon går aldrig ut utan att kontakta honom om var hon är. Hon känner sig tryggare då. Då kan han komma och titta till henne. Oron väcks inom honom och eftersom han vet att deras dörr aldrig är låst öppnar han försiktigt och går in, fast det känns oförskämt. Hallen är helt öde och när han går runt och tittar igenom vardagsrummet och köket hörs ingenting utom klockan på väggen i hallens tickande. Han förstår att hon har säkert bara tagit en tupplur eller så. Ett leende pryder åter hans läppar när han ser framför sig hur hon ligger och sover så sött. Eftersom det inte finns en själ på nedre våningen fortsätter han uppför trappen. Han älskar allt med detta hus och skulle kunna vara här hur ofta som helst utan att tröttna. Hur skulle han kunna tröttna på världens mysigaste hus, världens trevligaste familj och flickan i hans liv? När han tänker på hur bra han egentligen har det skrattar han tyst, men han sätter genast skrattet i halsen när han når övervåningen. Hans ögon spärras upp och hans hjärta som så nyligen hade hoppat i ilfart av glädje sjunker nu till botten av det djupaste hav. Allt rör sig i slow motion och han undrar om detta är verklighet eller bara en fruktansvärd mardröm. Med gråten i halsen får han kvävt fram:
- Patricia…?
Han närmar sig långsamt gestalten som ligger på golvet och är skrämmande likt hans underbara flickvän. Under henne ligger en bloddränkt matta och bredvid henne en pistol. Hennes leende existerar inte längre och hennes vackra lockar är dränkta i rött. Han blick är fäst på henne medan han långsamt sjunker ned på knä på golvet bredvid. Hejdlöst börjar hans kropp skaka och utan en tanke på något annat än den hemska synen framför honom stiger tårarna inom honom. Han är paralyserad, chockad. När allt brister och tårarna börjar pulsera längs kinderna lägger han sig förkrossat över hennes mage. Han kramar på henne och hoppas innerligt att hon ska vakna upp och krama tillbaka. Desperat ruskar han om henne. Hon reagerar inte, trots att det var vad han så gärna ville att hon skulle göra. Han ger upp och viskar istället:
- Hur kunde allt gå så fel älskling? Jag skulle ha berättat hur jag kände, att jag fanns här för dig. Då hade du kanske kunnat komma till mig, innan du valde att ta dig till himlen…
Hans röst klarar inte av att prata mer. Han sätter sig mödosamt upp bredvid igen. Då kommer han ihåg presenten. Han ser efter bredvid sig och upptäcker då att hans händer är blodiga. Hennes blod finns över hela honom. Hennes blod. Detta som skulle ordna upp sig. Allt skulle bli bra ikväll. Vi skulle skiljas med ett hjärta fyllt av kärlek. Kvar finns nu bara ett lik och ett hjärta i så många bitar att alla aldrig någonsin kommer kunna pusslas ihop igen.