(Ur \"Allt det där du aldrig sa...\")

Jag tänkte på dig...
Ja, just dig...
Du var så fin och mjuk...
Du bjöd hela tiden på dig själv...
Du bjöd på ett ytterst charmfullt sätt...
Din blotta närvaro...
...var som en enda skön smekande rörelse...

Du gav av dig själv...
och jag...
...jag tog emot...
Jag visade aldrig med ord
att jag ville ha...
Men likväl tog jag...
Ja, jag visade inte med ord att jag ville ha...
...men i allt jag sa och gjorde
fanns den ändock där...
...denna tillsynes ohjälpliga
bedjan om mer...

Ja, du gav...
...och jag tog...
...men jag glömde att också ge...

Du ville ha...
Jo, det ville du...
...Men du var så upptagen
av att ge till mig...
...att du nästan
glömde bort dig själv...
Nästan............

Ja, du ville ha...
...men hade aldrig en tanke på att be...
...be om att få...
...för det skulle inte ha varit du...
För du...
Du bad aldrig om något...
...Du gav...

Ja, du ville så gärna få känna...
Känna hur det var att få ta i mot...
Men jag...
...jag bara tog...
Jag var så upptagen av mig själv
och min egna situation...
...att jag inte hade en tanke på att du...
...Ja, att just du var den
som verkligen behövde få något...

Du levde för att ge...av dig själv...
Men för att kunna ge...
...måste man också få något...
Det tog tid för dig att förstå...
Förstå att du också måste få...
...för att kunna fortsätta att ge...

Men du fick inget...
Då tog du det enda du fick ta...
..........Ditt liv...........

Ja, jag sa att det tog tid för dig
att förstå...
Men jag själv...
Jag förstod det inte förrän efteråt...
Jag tänkte väldigt fina saker om dig...
Jo då, jag tänkte så in i helvete...
Men...
...jag förmådde aldrig mig själv
till att uttala det jag kände...
därför att jag var så upptagen...
...av mig själv...

Förlåt mig, kära lilla du...

©Peter Stjerngrim