i Sibirien murades förr skorstenar på så sätt, att när vinden drev ner från bergen i norr tjöt den i sinnrika öppningar. Då visste man att kylan och vargarna var på väg.....ibland går ödsligheten djupare.
DET TJUTER I VARGTEGLET
Det tjuter som i vargtegel
i mitt inre
där kalla vindar
för knogarna tätt samman
och
jag försöker vanmäktigt
skriva med knutna nävar
med händer
som bara vill slå
Kylan täcker blicken
tankarna fryser
och glider
med blåsvarta skuggor
mellan de tillbommade husen
Vinden som förde framåt
trycker mig nu mot marken
vargtjuten silas
genom händerna
Det känns som om allt
står stilla
i en malström
riktad djupt inåt
Det tjuter i vargteglet
i min inre slutna by
och jag kryper ihop
i skuggan
Ensamma tankar
sveper tätt
över snöns
frusna sammet
som rök
som inte kan fångas