”I was happy in the haze of the drunken hours
but heaven knows I’m miserable now”

ingen mening att gå och lägga sig. jag kan inte somna.
slutkörd, men ryggen värker värker och gör ont.
jag får inte ta fler tabletter får hon sa att då får jag strunta i dosen i morgonbitti,
och det går inte sa jag. ”det gör det väl visst, sa hon, du är ju inte beroende av dom, eller hur?”

och sen hörde jag inne i huvudet ”och hör sen.”
och jag tog bara en så jag kan få ta en imorgonbitti.
det är ologiskt.

för jag tar ändå så många jag vill. hela tiden.






*--**and probably there aren’t any kiss waiting for her any longer, which is a shame.
’cause I’m afraid to try anymore. I’m a bit afraid to try at all. *--**