Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Minimalisto

Lägger mig ner på det slitna stengolvet som som på hycklande begäranden skurats med svett miljontals gånger

Lutar huvudet åt vänster - får genast ont i nacken och blicken begär världen från andra vinklar än underläge

Låter det falla bakåt - sten mot skalle ekar paradoxal skörhet och placerar mitt eget medvetende i naturvetenskapliga läroböcker

Sätter mig istället upp på huk - de fega låren stramar likt barn som önskar att de aldrig blivit födda och ger upp inför allt och alla

Resar mig upp - ryggen tröttnar långt fortare än de nogranna kalkulatiorna - kanske är det psykiskt skulle någon trött människa som föddes in i vårt system och levde för att upprätthålla det och dog glömd, säga

Hoppar upp och allt brister - mina översträckta knän ger äntligen upp sin destruktiva lek likt en hockyspelare som kastar in handuken när han upptäckt sin meningslösa grav och tillslut insett att idrott är patetiskt och tilhör 1900-talet lika mycket som Jesus

Faller tungt mot golvet och undrar verkligen inte hur det kan tänkas kännas för golvet vilket äntligen tränger bort mitt tvivel och låter mig leva i egoismens blinda skönhet




Fri vers av zapatista
Läst 593 gånger
Publicerad 2005-04-27 23:42



Bookmark and Share


    Beng-tze
Nej, det där var mest tungläst och .. ja, varför
ska jag läsa det?
2005-08-18
  > Nästa text
< Föregående

zapatista