Minimalisto
Lägger mig ner på det slitna stengolvet som som på hycklande begäranden skurats med svett miljontals gånger
Lutar huvudet åt vänster - får genast ont i nacken och blicken begär världen från andra vinklar än underläge
Låter det falla bakåt - sten mot skalle ekar paradoxal skörhet och placerar mitt eget medvetende i naturvetenskapliga läroböcker
Sätter mig istället upp på huk - de fega låren stramar likt barn som önskar att de aldrig blivit födda och ger upp inför allt och alla
Resar mig upp - ryggen tröttnar långt fortare än de nogranna kalkulatiorna - kanske är det psykiskt skulle någon trött människa som föddes in i vårt system och levde för att upprätthålla det och dog glömd, säga
Hoppar upp och allt brister - mina översträckta knän ger äntligen upp sin destruktiva lek likt en hockyspelare som kastar in handuken när han upptäckt sin meningslösa grav och tillslut insett att idrott är patetiskt och tilhör 1900-talet lika mycket som Jesus
Faller tungt mot golvet och undrar verkligen inte hur det kan tänkas kännas för golvet vilket äntligen tränger bort mitt tvivel och låter mig leva i egoismens blinda skönhet