jag tog på mig jackan o gick ut. tårarna rann o huvet var fullt med tankar. ja låser dörren efter mig o tar till vänster ut i parken. graderna är nära noll och marken e hård under mina fötter.
jag går en lång bit och märker hur tyst det är ute. alldeles vindstilla, stjärnklart och tyst. precis som om vinden märkt allting som hänt och visar sin förståelse genom att tyst och stilla låta mig tänka ifred. det värkar också som om vinden konverserat med stjärnhimmeln o velat trösta mig med den stjärnklaraste himmeln som skådats en underbar syn var dock inte mycket till tröst mer än att det i den kalla luften gick att tänka.
skorna var trasiga gammla rödsvartrutiga basketkängor sen i sommras så jag märkte strax att det börja bli kallt.
tårarna som rann längst med min kind var varma och fyllda med sympati men även dem svalnade av ganska snart och blev istället en piskande kyla såfort den mildaste bris drog förbi mitt ansikte.
och mittmellan tårarna får ja syn på en katt som låg ensam på vägen. den såg ensam ut och ganska lessen precis som jag i det tillfället. ja satte mig på huk och klappa den nätt ja tänkte att den förtjänade lite kärlek om så bara för inatt. men då fräste den o reste ragg o sprang därifrån. varför just jag? ja känner mig så illa omtyckt just idag så frustrerad och stressad av att inte veta hur ja ska kunna förklara eller reda ut saker o ting. det sker så mycket missförstånd.
ja reste mig därefter kvickt o gick där ifrån och la märke till att min skugga inte lös lika skarpt som den bruka. asså rent pzykiskt jag kastade en tunn skugga mellan varje lycktstolpe. tunn ensam och sårad.
jag ville inget hellre än o ha dig brevid mig och reda ut allt. jag föreställde mig ditt ansikte i min gråvit färgade andedräckt som ja blåste ut i mörkret.
ja höll ett stadigt grepp om mobilen förväntansfullt väntade ja på ett sms eller att nån skulle ringa. inget hände.
ja bestämde mig för att smsa henne och gjorde det. det dröjde innan ja fick svar. men det struntade jag i. ja gick o gick o gick. mitt bland allt elände var det faktiskt skönt o vara ute o gå. jag kom tillbaka till min park vid huset och stenarna krasade hårt under skon men jag var tvungen att gå in.
ja torkade tårarna vredom nykeln o gick in o stängde dörren efter mig.