Sista tiden har
ett embryo
till något
nytt
överraskande
kommit till mig
- fast självklart ändå -

För hur skulle
man kunna
genomgå
allt detta
utan att
förändras

Det kanske
inte är någon
metamorfos
det är mer
som om
pyttesmå
bitar
läggs i
ett pussel

Jag njuter
av att se
hur fint
bitarna
passar
och
jag har
ingen
längtan
efter att
det ska
bli klart

Livet blir
aldrig
färdigt
så länge
det
pågår