två trettioett
fredag blev lördag igen
som olja i vatten
jag andas temporärt
håller du i dig själv när du ramlar framåt
släpper du taget med flit som jag gör
för att se sig själv utifrån och veta precis vad som kommer
som en vackert korrumperad dröm
att falla konstant... om och om igen...
... i min vakensömn
du vet? förstår du det?
och vet du, det finns ingen oro där
ingen glädje eller sorg
det är vackert och mållöst
som en lätt skingrad dimma
kylan som löser upp sig själv som att den vet
den känner och den ser
jag vill känna marken under mina fötter
och jag vill flyga olidligt långsamt
mellan dag och natt
mellan spegelbilden och spegelbilden
någonstans finns allting
varför inte här och nu?

/