jag känner mig lämnad ensam kvar
övergiven
sviken

och jag orkar inte
hålla emot längre
jag orkar inte
säga emot
jag orkar inte dölja
men jag är rädd för er
rädd för att ni ska se, älsklingar
rädd för att ni ska se
hur jag faller i bitar
jag vill bara er väl

när ångesten tar över och snörper ihop strupen
svårt att andas? givetvis!

lögner formar min vardag
samtidigt som sminket
åker mitt leende på
piffa till sig lite
så syns inte påsarna under ögonen
som annars finns där
på grund av alla de panikfyllda nätter

egentligen vill jag bara sparka sönder kulisserna
men ni älsklingar
ni små söta änglavarelser skulle aldrig förstå
ni vet inte hur det är
när rösten inte längre bär
eller när kroppen skakar
av att orken tagit slut
ni vet inte hur det är
när hjärtat känns som ett russin i bröstet
och det enda som finns kvar av en själv är
en tom blick som flackar fram och tillbaka
undrar vart jag tappade bort mig själv

och ännu en kväll sitter jag med rakbladet i handet
med gråten i halsen
och ögon som längre inte ser verklighet
och ingen finns till hands
för att låna ut en stark famn
och ingen finns till hands
för att låna ut några tröstande ord
där det som mest behövs

jag har slutat existera