När sjukdomen kom in i huset blev ingenting som förut.
Konstigt nog lyckades vi bevara kärleken trots vår stora sorg över att sjukdomen aldrig skulle botas. Svärdet hängde över oss i 7 år.

Nu i efterhand, vet jag att kärleken till honom är evig.
Och att jag kommer att längta efter honom under resten av mitt liv.
Det har varit oerhört tunga år, de två år jag har existerat utan honom.
Somliga dagar känner jag mig som den person jag är van
vid att vara, andra dagar vet jag inte hur det går att leva.
De dagarna finns liksom inte till.....

Jag har låtit mig falla, har släppt taget och kontrollen.
Fallen har varit djupa, men det går lite fortare att resa sig för varje gång. Ensamlivet är svårt att träna på. För varje dag som går lär jag mig vad det är jag saknar mest.
Som alla andra ofrivilligt ensamma, saknar jag närheten av en älskad människa, ömheten som finns utan att man tänker på den.....

Han var min bäste vän. Min stora kärlek. Mitt allt i 23 + 2 år. Plus 2 är de år han inte har levt här med mig. (Jag räknar de åren ändå)
Bara en sådan sak som att vara älskad som den man är!
Visst låter det självklart, nästan som en av FN sanktionerad mänsklig rättighet.....
Nu, i efterhand, förstår jag att närmare paradiset kan man inte komma.
Det jag fick uppleva raderas inte för att vi inte är tillsammans just nu.

Jag lämnar aldrig dig, sa han. Och menade det. Att hans kropp inte orkade leva mer är en annan sak. Det var en ofrivillig separation..... och vi sörjde tillsammans inför varje behandling. Hur länge till skulle kroppen orka?
Ingen visste. Ingen trygghet fanns att få någonstans. Vi var utlämnade åt varandra, åt att vi inte skulle få åldras tillsammans. Sorgen över det kan inte beskrivas. Vi gjorde så gott vi kunde och det vi trodde var rätt.

Hur ska man veta vad som är rätt? Vad blir rätt för den som blir kvar?
Det vet man inte. Det blir rätt och det blir fel. Hur man än gör. Vad man än säger. Vi kan inte veta vad som blir. Imperfekt och presens klarar vi, men inte futurum, hur bra vi än är på att planera eller föreställa oss saker.
Vi gör så gott vi kan i den stund som är. Hade vi trott på att ett annat alternativ var bättre så hade vi ju tagit det istället. Blir det fel får man förlåta sig själv för det.

Om män i allmänhet är mindre verbala, mindre lyssnande, mindre empatiska än kvinnor, så var min man inte en man i allmänhet.
Han lyssnade på alla, han brydde sig om sina medmänniskor. Den som talade med honom blev alltid sedd.

Hur är det möjligt att leva utan honom? Jag vet inte, jag tränar varje dag.
Ännu har jag inte känt att det är möjligt.

Första halvåret efter hans död, kunde jag inte lyssna på musik.
Vårt hem var alltid fyllt av musik, och han spelade underbart, och ofta.
Till och med när hans fingrar knappt lydde honom, spelade han våra kära jazzmelodier.

Mitt hem blev ett tyst hem. Det tog över ett år innan jag kunde säga mitt och inte vårt; jag och inte vi.

Sakta kom barockmusiken in i huset, via en cd jag fick från en av hans vänner. Nu är musiken tillbaks i mitt hem. Och jag minns en gång när han var sjuk, och jag körde hem från sjukhuset mitt i natten och hade på nattradions P2 på hög volym och vrålade rakt ut. En gång minns jag särskilt, då hade det varit tuffa dagar och jag trodde inte att han skulle överleva. Jag skrek åt vår herre att nu kan jag inget mer göra, och dör han så dör han....
Utanför bilen piskregnade det så att jag knappt såg handen framför mig, och i den stunden kvittade det om jag levde eller ej.......

Så återvände livet den gången också. Som ett mirakel blev han sig själv igen på några veckor. Visserligen med mer mediciner än förut, men i övrigt inga större bekymmer. Tills återbesöket visade att han inte var ok ändå.
Tröttheten härrörde inte från behandlingen. Det var kranskärlen. Han fick genomgå en bypassoperation.
Allt gick bra, och han blev otroligt snabbt återhämtad. Jag minns hans första ord när han precis vaknat upp på IVA.
\"Är du här hjärtat\". Jag grät av lättnad. Tre veckor senare blev det dags för en ny omgång behandling. Den stackars kroppen som knappt hämtat sig från operationen, skulle nu tvingas till en tuff omgång igen!

Underverket skedde, han var på benen igen. Och nu upptog förhållningar och medicinering vår tid.
Sorgligt nog förstod inte alla varför det inte gick att träffas när det inte fanns något immunförsvar. Att träffa barn, var t.ex något man inte vågade, eftersom deras bakterier är mer aggressiva. Tyvärr uppstod det många missförstånd på grund av det. Jag försökte stötta honom i den sorgen.

Att informera lagom mycket är svårt. Vi försökte vara så öppna det gick.
Men utan att lägga bördor på anhörigas axlar. I sanning en svår balans.

Vi levde mellan provtagningarna varje månad. Allt gick ut på dem. Hur var värdena den här gången? Den som aldrig upplevt ett sådant liv kan inte förstå det.
Det fick vi bekräftat genom ett brev som kom efter att jag hade skrivit ett brev för att på ett så skonsamt sätt som möjligt berätta att han kanske inte hade så lång tid kvar......
Brevsvaret som kom fick honom i däck. Att en nära anhörig kan missförstå
så totalt, och se honom som ovillig att ses, när han var så sjuk så att han knappt höll ihop. Att ironisera över vårt sätt att se på livet, skriva saker som att \"ni tror inte man kan sörja om man inte sitter på sängkanten hos er\". Orden finns kvar i mig, och jag kan aldrig glömma hur sorgsna ögon han fick när han läste det brevet.

Om något berör mitt hjärta idag, så är det när jag minns hur ledsen han kunde bli och hur tappert han kämpade.....
Att se den man älskar mest på jorden tyna bort - liksom bara svävande försvinna, det är något som inte går spårlöst förbi. Något man bär med sig för resten av livet.
Medkänslan är ibland så stor att det bara värker överallt. Att alltid gå som på en akutlina och vara vaksam på förändringar, så att man hinner iväg till sjukhuset i tid etc.....Det höll i sju år. Hans livsvilja var enorm.

Kärleken fanns med oss hela tiden. Och inom mig lever den vidare......
Jag tror den är evig i mitt fall. Och jag ser tillbaks på ett liv tillsammans med en människa som var så bra och så klok som en människa någonsin kan vara.
Självklart är han värd alla mina tårar.
Sorgen är kärlekens pris och det är ändå något stort i det faktum att jag hade något att förlora.

Idag var det kallt, jag hittade hans mössa och tog på mig den. Bara en sådan sak. Hans mössa - jag gråter när jag minns hur mycket han tyckte om just den. Jag ser hans skor i förrådet, och minns hans osedvanligt fina fötter. Hans slipsar påminner mig om olika tillfällen då vi haft roligt - osv....

Jag kommer aldrig att sluta skriva om honom, han kommer aldrig att vara
död för mig.

Kanske hans enorma livsglädje en dag har smittat av sig på mig.......