(Jag hade bestämt mig för att gunga upp till himlen mamma), det var en sommar år 1992 och jag hade drömmar om att det var sockervadd som täckte den klarblåa skyn då jackan eller alldeles för tjocka tröjor blev ett måste. Det minns du väl, mamma? Jag viskade det till dig i ditt öra vid dörren att du skulle hålla det hemligt så att Joel inte skulle få veta att godis prydde vår värld. För jag var självisk, inte så som pappa blev när det var fotboll på tv. Visst kommer du ihåg att ingen annan än han själv fick sätta fingeravtryck på kontrollens knappar, men det gjorde ingenting, för jag hade mina och dina tankar, mamma. Även om det var för mycket för mitt lilla hjärta så förlitade jag mig på dina drömmar, att du skulle drömma åt mig, men jag skulle komma att gunga själv och jag skulle ropa till dig nere vid marken att; ”titta mamma, jag flyger, men titta då!” Och jag skulle ta ner en stjärna till dig, fylla min mage med det ända ärliga och jag skulle andas ut socker i luften. Visst viskade jag det till dig vid dörren, mamma? Att tivolin inte var dem ända som hade sockervadd som prydde stånden i varje hörn, och jag vet att du lyssnade, trots att Joel ryckte i din andra arm och bad dig att bygga lego med honom. Jag vet att dina hörselgångar fylldes med mina sockerdrömmar och jag vet att du faktiskt ville, dela dem med mig.

Och i tankarna så gjorde du nog det, då du försvann in i huset och vindarna lät molnen flyga vidare längs den oändligt blåa himlen. För visst var den oändlig mamma, det berättade du för mig en gång då jag inte lyckades hitta ro under täcket bland alldeles för många kuddar. Du viskade tyst för att inte väcka Joel som andades sött i rummet intill att; ”änglarna kommer att smycka dina drömmar inatt, om du låter dem.” Och visst lät jag dem, mamma, jag somnade i din famn den kvällen och jag hade aldrig någonsin förut vaknat så stark, aldrig någonsin, så vacker. Minns du det, mamma? Vilket leende jag hade på läpparna då cornflakes fyllde min mun den morgonen, jag vet att du minns, för du log med. Och du blandade i o’boy i min skål och visade med fingret att det var vår hemlighet, för vi båda visste hur mycket vi tyckte om mjölk och cornflakes täckta i chokladpulver. Och jag hade aldrig varit så glad, som den morgonen, då vi delade glädjen av en skål täckt med sötsatt pulverlycka.

(Jag hade bestämt mig, mamma), att kalla händer faktiskt fortfarande var händer en vinter år 1995 och jag delade med mig av mina tankar då vi satt i vår inglasade balkong. För det kommer du väl ihåg, mamma? Du hade låtit mig sitta i ditt knä och berätta allt som tryckte min lilla kropp och jag pratade om skolan. Om hur dem andra barnen hade varit elaka mot mig och du strök alltid bort mitt hår från ansiktet, bara som en mamma kan, och du viskade mot mitt öra att; ”det är okej att gråta”. Och jag grät fram en sanning, lät tårarna rulla nerför din hand och dem gjorde runda ringar på dina byxor. Några bosatte sig i min mungipa och jag fick känna smaken av tårar. Det minns du väl? Jag viskade tillbaka att; ”tårarna smakar som det du tillsätter maten med, mamma” och jag kommer ihåg att du log, så som bara du kunde. Och du gjorde pussmunnar på min panna och jag hade aldrig varit mer varm, än den gången. Jag vet att vi delade den skrattretande tanken där vi satt, om den sommaren då pappa hade byggt denna balkong. Jag minns hur jag alltid gick in efter att ha spenderat gapande stunder med honom där ute, och jag ställde mig framför spegeln och viskade för mig själv fan och jävlar för att se om jag såg lika arg ut som han alltid gjorde, men det var inte ens i närheten.

Och jag log för mig själv där jag satt på balkongräcket, mellan det öppna fönstret och dinglade med benen. ”En dag ska jag gunga till himlen”, sa jag till mig själv i vinterns ljus och jag lät mina yllevantar dra spår längs räcket, ”och jag ska bli en av snöänglarna som pryder snön här på jorden.” Och det vet jag att du minns, mamma, du hade låtit mig sitta kvar trots kniven av oro som högg i ditt hjärta och du hade lyssnat på mina ord som mer hade klangen av böner. Du gick fram till mig och höll armarna om mig, jag lät dig göra det och du blev svaret på bönerna jag faktiskt gav; ”en ängel, är du redan, Rasmus.” Och det var en av stunderna jag hade vågat gråta. Göra prickar i snön istället för våta spår på dina byxor, och vi blev förevigade bland tankspridda fotografier. Visst kände du mamma, hur varma mina händer blev, av känslan alla kallade kärlek.

(Jag hade bestämt mig, mamma), jag skulle våga fråga dig varför rött vatten smakade godare än bara vanligt på våren år 1996 och jag hade inte förväntat mig ett svar men vi delade allt. Och vi delade rödmålade hjärtan, du viskade till mig att; ”rött är inte alltid kärlekens färg” och jag lovade dig att aldrig förlita mig på sådant som jag visste inte var ärligt. Minns du med, mamma? Vi satt i soffan och tittade på barnprogram trots att tankarna om vad som verkligen hände i världen smyckade din hjärna, men du sa inget och visst skrattade vi båda när Michelangelo i Turtles alltid gjorde bort sig. Och jag frågade dig varje gång när Bamse tog sin dunderhonung om man verkligen, kunde vara så stark. Jag kommer ihåg att du log och strök mig över huvudet, precis så där, och viskade att; ”ärlighet varar längs, älskling.” Och jag visste i den stunden, då du lät mig luta allt det tunga mot din axel att det var det ända ärliga. För jag må ha varit ung och naiv, jag kanske var en av alla dem som faktiskt åt sand i sandlådan när andra barn tvingade en eller då det bara knastrande så där lockande under skosulorna, jag kanske också var en av alla pojkar som låste in och gömde sig på toaletten i skolan och lät dörren ta sparkar och slag istället för att du skulle få se min blåtäckta hud, mamma. För jag skyddade både mig, och dig.

(För jag hade bestämt mig nu, mamma), jag skulle dela ännu en hemlighet med dig bland löven i hösten år 2004. Det hade blivit svårt att se dig i ögonen, det var inte som förut då mina barnsben sprang runt i huset och skvallrade om att Joel hade puttat omkull mig i trappan eller om då han alltid tog mina bilar utan att ha frågat om lov och brummade med dem upp och ner längs hans ben. Jag minns hur du alltid bad honom att ge tillbaka dem och han fick dig att tro att han gjorde det, varje gång, mamma. Visst minns du det? Men han sparade alltid mina leksaker i smyg under sängen och jag slutade någonstans i mellan dagarna, att bry mig, om alla materiella saker. Och jag skulle komma att dela den största hemligheten av alla med dig, mamma, på balkongräcket där vi suttit så många gånger förr och bara lekt med tanken att barn kan få vara barn för evigt. Och jag berättade om en pojke i min klass, om hur han fick mitt hjärta att slå, lika hårt som önskan att ha fått varit den första som cyklade utan stödhjul på gatan. Men jag kunde känna din tanke sprida sig i min hjärna; ”du har färgen likt hösten”. Och minns du mamma, hur jag försvann bort i enbart grå närvaro, då lägenhetsväggar blev ända utvägen år 2004. Och mamma, vad är vi då, om vi inte är, trasiga.