Ibland undrar mitt huvud varför...
men oftast ger jag inga svar.

Jag är separerad från mig själv inuti och utanför,
äkta tomhet möter skapad tomhet...
det är en forcerad dans... att trycka ner.

Det finns enkla frågor men bara komplicerade svar.

När ett ensamt själv är överrepresenterat,
ingenting... ingen annan får plats.

Men... det spelar ingen roll, va?
Nu, jag, du, vi, ni, de, dem, saker, ting, känslor, tankar, drömmar, vilja, hopp, rädsla, kärlek, hat, sorg, glädje, frihet, tvång, enkelt, svårt, ingenting och allting...
Spelar det ingen roll...?

Poesin försakades när hjärtat dog... förmultnade... vittrade bord... försvann...
... det borde vara enklare nu

/