Vinden ligger i höstväntan
jag sitter i närheten
med min aldrigensamhet
så länge du andas
någonstans i världen

Radio Kristianstad
talar om hemlösa
du väckte oss
hemma i varandra

Känner mig tillräckligt trygg
för att sluta
tänka på jakt och flykt

Du läser mina
gamla dikter högt
de växer vackert i din röst
mellan allvar och skratt

Senare binder du upp
upp ditt hår
som en fångad
bukett av ljus

Åter igen känner
vi varandra
tillräckligt väl
för att lyckas
ta ett mjukt farväl

Får nog aldrig veta
hur mycket
jag egentligen älskar dig
den totala känslan
skulle slå mig till
marken

Färdas genom natten
på en våg av värme
till tanken
på nästa möte
då du leder mig varsamt
hem igen 


Du, ska vi gå och vila.......

NU