Om du bara förstod explosionen. Allt ljud omkring oss.
Det är som att sorgen aldrig kommer att förlåta dig.
För vi gick på en tom motorväg, upplyst av den lilla ortens lampor.
Jag kan fortfarande inte se ditt ansikte. Men din röst är där hela tiden.
Det skär att gå och leta.
Men när jag vänder ansiktet.
Skrattar jag åt min spegelbild. Jag önskar att fingertopparna kunde doppas i den.
Att vi kunde springa in i den, samtidigt som glasskärvorna skurit upp mit ansikte.
Allt mitt röda blod hade visat sig.
Och då hade ingen kunnat kalla mig kall..
Jag hade visat min kärlek i blod.

Men det är långt hem.

Ibland frågar jag dig om vi fortfarande är bakom dimman?
Trumslagaren ökar takten för att lätta mina steg.
Jag vill ta tag i din hand och springa ut på en brygga.
Vi behöver inte hoppa. Ingen vågar hoppa.
Men vi kan kolla på varandra, lita på varandra och snälla lyssna en stund.
För jag kommer inte alltid att vara där.
Kanske är det kallt när vi faller ner i botten.
Kanske vänder jag mig om än en gång.
För jag tänker dricka upp kylan.
Lyfta upp dig hundra meter.
Plantera dig på ett moln.
Flyta på luft.
älska mig.
dig.