Det var en gång en flicka
som jag inte vet namnet på
som alltid blev vald sist
och som aldrig fick beröm
av sina vackra systrar.

Det var en flicka med grå
ögon och dåligt självförtroende
som låste in sig själv i
spegelrummet och grät.

En flicka som hela tiden
förbisågs och bortprioriterades
så att ingen sedan vågade
satsa på hennes begåvningar.

Så hon la aldrig ner sin energi
på att skapa drömmar utan
bara kraft på att balansera
sitt så kallade liv.

Hon tröståt tills hon började
kallas för tant och blev
till slut något ogift skräp i
trappskrubben att skämta elakt
om på släktträffar.

Och 1993 började hon jobba
för Länstrafiken...

 Så när jag står där på stationen
och har förlorat mitt busskort
av ren förvirring stänger hon ut
mig i kylan för att hämnas
alla hennes 64 år av bortglömdhet.