Oändliga
var dina vilda blå
gränslösa,
som få


jag minns inte allt
vi sa
den kvällen,
eller hur världen
vi slumrade in i
varje kväll,
en tillvaro
bortom
stjärnfallen,
långsamt försvann

& jag skrek mig
visst döv
en tisdags natt
under eklöven i vår park,
för jorden snurrade en gång
i mina vener,
så snabbt,

så snabbt

chéri
min revolution,
någon sa
att du hade gått vidare,
så jag gick
för att smaka
på sekunderna
vid ån
& blunda in
syrendoften
du så stillsamt
andades ut
i fjol

chéri,
jag förlorades
någonstans
i dina vilda blå
en eftermiddag i maj,
när du skrattade åt
mina teckningar
& gravitationen
som höll oss från
livet
bortom
stjärnfallen


& jag vet att
det kommer en tid
då jag släpper dig
sötsnö,
släpper
dina fingertoppar,
våra minnen
& hur du
en gång
fick jorden
att snurra
i mina vener
så snabbt,

så snabbt...