En oansenlig liten rosa mugg
gapar tom på hyllan i ditt rum
efter en femårings infall av
givmildhet.
Veckopengen och slanten från
tandfen fick följa med
vännen hem
och ditt vita samurajsvärd,
för han har inget sådant.
Förklaringar och förvecklingar
senare står en liten pojke utanför
vår dörr, ledsagad av storebror
som återlämnar de gåvor
du i oförstånd givit bort.
Händerna tätt intill kroppen
rädslan som en sky kring
tårarna som lyser vita mot
mörk hud.
I okunskap tror jag rädslan
är riktad mot mig.
Förklarar att du behöver inte vara rädd,
ingen tror att du tagit sakerna
det är min sons fel som lämnat
dem till dig.
Ger en kram i hopp om tröst,
du snyftar nästan ohörbart,
mamma slog så hårt.