du tänker på silja just ikväll,
hennes bröst kanske
hennes liv

hur hon alltid verkade ordna med allt
i små utrymmen
arkivering
diskning
och dessa matlådor

sina tankar
i dagböcker
sina älskare
i långfingrets lätta gnuggning
och slutna ögonlock


och du säger
att du klarar dig fint

men din telefon är full
av folk som vill dig illa
och enkla biljetter
till städer
avskalade kroppar
rykande revbensnätter




det hettar
i ditt huvud
du tänder en cigarett med feber

vägrar att sova

sträckläser de svaga
medpassagerarna

som du kan göra ibland
när andan faller på



du säger

att du har lugnat ner dig
du säger
ta ditt liv
i dina händer
din tumme är din pusher, man
och gud hör bön

hon hör bön

och släpper sin snö
faller fritt som en älsklings hår
kysser hennes axlar



och utanför fönstret nu
bara svarta streck

öde landskap
och döda konstruktioner



du säger
ser du råttorna där, de stora hungriga

deras päls blänker
i gatlyktornas sken

de våta katternas klor
river upp leenden
dina ord
är blod, bara blod

och taxibilarna som ylar i natten
jagar dig
letar efter dig
deras taxameter måste betalas
den tickar

den tickar utan slut
din plånbok
mellan dina kort, en kondom
och ditt studentleg
ligger din skuld
ett bultande hjärta som slår
bara för dig


och miriam är sjuk nu
antibiotikan
hjälper knappast

och hon drömmer
samma drömmar igen
och hon ler, med läppar som spänns

de är så smala
hennes ben
och munnen
som väntar på att spricka
säger väl allt, antar jag

och hon bär sin stolthet
som en sköld,
är en sån
som skulpterar sitt lidande
och ramar in sina neuroser
ställer ut
sina brister

och säger saker som
\'vi har
långa vägar kvar\'

och hennes ögon som sprakar
de faller snart
som dankar av järn
mot ett golv av marmor


men du kan inte riktigt bry dig
du vet inte varför
du vet inte ens var du är
bara att du inte alltid
varit här


och du påstår att gud hör bön
släpper sitt regn
piskar trottoarerna
tvättar oss rena
tillslut

men polissirenernas kliniska opera
välkomnar sina offer

vart de är på väg
vet bara de lyckligt lottade


och vagnarna rasslar till
och du säger
att du inte är en del
av den här bakteriekulturen omkring dig

att du ser sjukdom
i alla och envar

att dom är blodkroppar i ett flöde
du inte tillhör




och vi knäpper våra händer
runt det vi har

just nu; ett paket cigaretter
en ihoprullad metro
du får
trycksvärta på fingrarna

du drar den under dina ögon
maskerar dig


och lenore säger
ta ditt liv
nånstans nångång
och ta min hand
så går vi nånannanstans

bort från det här
vi kliver av
den här snedtrippen


men du säger
att du har för mycket kvar ännu

så mycket du inte förstått
om personen som stirrar tillbaka på dig
i spegeln, som baddar vatten
väcker huden
och går upp med solen

så mycket kvar

innan kroppen
kollapsar
innan du vågar följa henne
dit hon vill gå


du har allt för mycket kvar
och du

är inte färdig här, tyvärr


du sitter ensam
och allt rullar på,
du lyssnar på rösterna från förr
flickorna
som betytt något

pojkarna som försökte forma dig

lyssnar
på det som var
för att kunna förstå det som kommer