Jag tänker ofta på hur mitt liv brukade se ut.
Den hopplösa kampen efter lyckan jag aldrig kunde finna.
Min jakt efter det jag trodde skulle göra mej hel.
Men jag blev aldrig hel, jag var inte ens halv.
Mina underbara vänner som jag gick ifrån.
Ville inte att dom skulle se hur fel jag var.
Naturligtvis såg dom det.
Mina nya vänner, som var lika underbara.
Lika trasiga.
Lika olyckliga.
Jag gjorde ett val och lämnade mitt trasiga liv.
För att upptäcka att jag inte var stark nog.
Jag gick tillbaka, fortsatte söka efter lyckan som inte finns där.
Mina trasiga underbara vänner väntade på mig.
Min jakt på lyckan gav mig fler djupa sår, fler trasiga minnen.
En gång till ställdes jag inför ett val.
Jag valde rätt den gången.
Nu har 414 dagar gått.
Jag tänker fortfarande på den lycka jag hoppas på att finna.
Ibland tror jag att jag bara kan hitta den om jag går tillbaka.
Men det finns inget att gå tillbaka till.
Mina vänner finns inte kvar.
Min närmsta vän försvann för fem månader sen.
Han kommer aldrig tillbaka.
Jag lever i ett tomrum.
Jag kan inte gå tillbaka till det liv jag känner till och kan.
Jag vill inte dit längre.
Jag måste gå framåt, mot ett liv som är skrämmande.
Ett liv jag inte förstår.
Ett liv där jag känner mig ensam.
Ett liv som ger mig möjligheter.
Jag vill inte se tillbaka mer.
Såren är för djupa.
Dom gör fortfarande ont.
Jag vill lära mig leva.
Det är bara så förbannat svårt!