– Jag vet inte vad jag ska svara. Alltså jag älskar Sundbyberg men jag är ju fett rotlös...
– Vafan är rotlös?
– Men alltså jag känner att jag hör hemma här och ingen annanstans. Men samtidigt är jag inte trygg i mig själv och då kan jag ju inte vara riktigt trygg någonstans. Visst är det så? För det känns så i alla fall.
– Kan det säkert va. Är det typ hatkärlek eller?
– Jag tror det. Alltså \"det kommer aldrig nånsin vara perfekt men det är där jag kommer ifrån\". Så känns det.

Jag tystnar och vi drar några bloss på våra cigg.
Han hårda, ljudliga. Jag mjuka, långsamma.

– Du då?
– Jag drar härifrån så fort jag kan. Åker ner till Danmark och lever som en riktig bohem. Kaffe och cigg. Sprit. Kanske lite hasch. Bo i Christiania ett tag. När jag har chansen liksom…

Han blåser ut röken genom näsan.
Jag låter den liksom rinna ut ur mungipan.

– Snart sätter de upp julbelysningen nere på stan.
– Det är fett mysigt ju.
– Visst. Bättrar på idyllen. Idyllen kan dra åt helvete. Normen också. Och kärnfamiljen.
– Jag vet känslan.
– Jag tänkte på det idag när vi såg en film på svenskan. Jag undrar hur det är att växa upp i en riktig kärnfamilj... För mig verkar det bara vara ett enda stort skämt. Något som inte existerar på riktigt.
– Mm. Alltså vi var ju ingen riktig kärnfamilj eftersom min pappa söp som ett jävla svin, fan vad jag hatar honom, och min mamma var ju fett deprimerad och grejer.
– Ja, och jag har typ en farsa som är farsa när det passar honom. Jag fick sms igår där han skrev \"förlåt för allt\". Det känns lite sent nu. Han kan ju inte tro att han ska komma undan med det.
– Det gör han nog inte. Men liksom ändå tycker jag att det är lite rörande. Han försöker ju…

Vi sitter tysta länge. Tänder en till cigarett, begrundar det vi just sagt.
Han bryter tystnaden.

– Fatta vilka tonårsdrömmar vi har egentligen! Alice, vi måste inse att vi aldrig kommer att bli rich and famous. Du kommer aldrig skriva någon jävla bok och jag kommer inte att bli rockstjärna men fuck that! Fuck that som fan för vi har varandra… och ravioli. Går det åt helvete har vi varandra och ravioli för sju och nittio.
– Jag tror inte att man skulle ha överlevt utan tonårsdrömmar. De är ju fett fina. Jag älskar dem. Och man är ju naiv om man tror att allting kommer att bli perfekt.
– Jag slutade tro på den perfekta perfektionen julaftonen när jag var fyra och jag undrade vem gubben i dörren var och mamma sa att det var min egen jävla pappa. Om jag ens trodde på perfektion innan… Man fattar mer än många tror när man är fyra.
– Fan vad hårt. Men du borde överleva bättre än alla andra. Som har varit med om mycket menar jag. Som överlevt förr.
– Är det är seger då?

Jag tittar eftertänksamt ut över bostadsområdet där vi sitter. Fingrar på bänkens flagnande målarfärg.
Det har börjat duggregna igen. Gatlamporna får asfalten att blänka i orange.

– Jag vet inte. Jag hoppas det. Annars finns ju inget kvar… Verkligen ingenting alls.

Välkomna till Sundbyberg. Bostadsområdena här ser ut att vara belysta genom en prisma. Vi har kullerstenar och Seven Eleven. Vi har lyckan här.
Välkomna till Sundbyberg. Staden som kastar dina porslinsdrömmar i marken. Drömmar är inte så jävla starka som ni tror. Och vi har fyra tunnelbanestationer: Sundbybergs centrum, Duvbo, Rissne och Hallonbergen. Välkomna till Sundbyberg. Staden där det alltid är kallt. Men det är lugnt. Vi har tusentals vändplaner.