jag tappar taget
slinter ur mina egna händer
faller i ultrarapid mot det hårda stengolvet
krossas mot det hårda underlaget
bitarna flyger, hoppar, sprids

tystnaden lägger sig
efter ljudet av krossat glass
solen spelar
på varje bruten liten skärva

var ska jag börja?
hur ska jag bygga ihop mig igen
förtvivlad betraktar jag förödelsen
tårar rinner utför min kind

hur kunde det gå sönder
på det här sättet?
ångesten river i mitt bröst
var gick det fel?

mina vänner ser de splitter
spridda här och var
bär fram de jag inte ser
i min hopplöshet

min familj lägger upp
på mjukt underlag
det jag inte kan

långsamt
pusslar jag ihop
bitarna
av mitt liv

långsamt tar jag upp
de bitar jag ser

och jag ser
tecken på splittret

nyfiken läser jag
på varje bit
skriver upp det
pusslar ihop dom

orden blir en helhet
korta texter
längre texter
det lim jag behöver

för att återskapa

det jag en gång tappat

för att sammanfoga

det utspridda tusenbitarspussel
som en gång var jag

för varje dag
rullar jag ihop min pusselmatta
med glasbitar
en bit för varje dag

det går framåt

långsamt men säkert

och solen leker med sitt ljusspel
tar fram det vackra
i varje trasig bit