Det är svart
och det är aldrig någon som ser
när stjärnor föds
- avståndet till ljuset
är alldeles för långt
och vår egen tomhet
tar allt för stor plats

Här finns bara asfalt och betong
och vi slår oss blodiga i kampen
för att känna
- om så bara något
Och knivarna bär blodet
av våren som aldrig kom
Rinner längs armar, längs kinder
i skydd av mörkret
till sjöar bakom ärr

Det var någon som berättade
om kärlek
om prinsar och prinsessor
om ett land som lät vackert
där lyckan inte var köpt
En illusion av något glömt
något begravt
för att överleva

Ljusen som glittrar är kemiska
för där riktiga stjärnor dör
är precis som i sagorna
- alldeles för långt borta
och ingen vet att du slocknade
för länge sen