Stilla och mörk är novemberkvällen
brusande
lysande
vattnets kaskader.
På bron över Strömmen
har jag stämt möte med poeterna.

Den unge -
sjunger om döden
om genväg genom livet
om tro.
Men jag kan inte tro
och döden möter jag ensam
en hissnande kort sekund.
Då sjunger jag min egen sång.

Den gamle-
sjunger om det nakna
livet
i moderslivet.
Säg, la du din hand på hennes mage
kände du de späda sparkarna från barnet?
Du talar till mig
och stolt begär du att jag skall förstå dig
på ditt eget språk.
Du nynnar
och jag lyssnar
vaggas i ordens melodi
och drömmer.
Vad sa du mig?

Kvinnan -
din blick ser förbi mig
dina ord går förbi mig
till någonannanstans?
eller kanske
tillbaka till dig själv?
Men jag vill ha närhet
såsom barnets starka grepp om min hals
och jag vill ha värme.
Låt dina ögon stråla emot mig
och giv mig din gåva.

Soldaten -
står ensam kvar
ännu vacklande
med munnen full av blod
fallande
sargande sig med sitt eget svärd.
Trampa inte på mina blommor
hör du
jag vill ha fred.
Kom låt oss följas till äppelträdet
och plocka de röda frukterna!

Den jag ännu väntar-
en vän från barndomsdagar-
sänder blott sin hälsning:
På din fråga
vad är diktarens uppgift
vill jag svara
blott den att förmedla.