jazzmusikern: like brothers on a hotel bed
det ljuder- alldeles för sent igen
jag sover med penseln i handen
\"kan du inte somna? är du för varm? ska jag öppna..”
nej jag tänker på hans skrivbord
öppna inget
when he catches his reflection on accident:
avundsjuka vener
jag såg snett- jag var ju du. du var jag.
och så hade det alltid varit
ärr efter kostnärligheter
decemberljus, avstånd, fågelperspektiv & sepia
jag ser oss vandra nedför stadsgatorna
utan mål
såsom vi älskar att stoppa tiden i smyg
det är eftermiddag- jag frågar om vi ska upp på taket
plötsligt står vi på flygplatsen. jag är inte ett dugg rädd,
för jag lämnar inget hemma
och världen spelar liksom ingen fucking roll
hur det känns?
fastän du inte kunde rita försökte du och sa
att det var ”abstrakt konst” på fullt allvar
att ALLTID flyga- hungerlöst
det bara flyter, kommunikationen är liksom, mmmmmhm--genom samma strupe
utbyter bara blickar
som med sitt eget syskon. (kan din iris utan/innan)
det nästan luktar uppgivenhet när du döljer det
men nu är det ju så att allt är inte naturvetenskap,
allt är inte så jävla enkelt
tro mig: elva månader förnuft & jag drevs att söka realiteten
mitt ute på en äng berusning och snurrande sirener, de fann oss aldrig
men det förstås, det här är ju bara en nano-del av det stora.
och hjärnan skulle kraschhhha
i västvärlden