Din andedräkt är är nu så många ljusår från mitt luktsinne. Medan jag ser ned i marken glimtar folket runt mig en salt droppe vatten trilla längs min kind. En varm hand stryker mot min rygg och det smärtar att känna medlidandet, för medlidandet frammanar känslor som jag så länge kämpat för att hålla inne. Blicken glider långsamt längre och längre uppåt för att markytan ska visa sig, men ändå så att folkets blickfång är för högt för att nå.
Medan jag långsamt drar mig fram mot porten känner jag mig som ledaren, sorgens hövding. Jag leder min trupp mot oändlig sorg. Utan att titta någon i ögonen, leder jag dom stackarna mot förödelse. Trots det, kallar plikten och din vackra kropp kan inte stanna alltför länge. Det har det gjorts klart för mig.
När jag långsamt dragit upp den knarrande porten och själv stegat in i Guds hus höjer jag huvudet med ens. Ser framåt. Jag befinner mig i början av den till synes mils långa gången. Gången som leder till dig, älskling.
Första parkett minns jag att jag blivit given, så medan jag glider genom gången under en evighet ser lidelsefulla ögon på mig och jag har lust att skrika. Skrika åt dom allihopa att jag vill inte ha deras medlidande. Jag vill sörja ifred och att alla människor ska försvinna. Allra helst vill jag sitta i ett hörn. Bara gömma mig från sanningen och långsamt krypa upp i din famn, men nej.. Kan ni inte ge mig den tillfredsställelsen ska ni inte ge mig något. Inte en blick. Inte en tanke.
Medan min blick höjs och upptar bilden av dig uppå den vita kistan vet jag inte längre var jag ska ta vägen. Istället för att sakta ner, ökar jag farten fast vad som känns som timtal senare är jag framme vid dig. Huvuden vrids mot mitt håll och jag hör snyftningar från min scens publik, men jag känner inte deras existens. Jag ser bara din otroliga skönhet på bilden, och det nya hemmet du vilar i. Där jag inte hör hemma. Du hör inte hemma där heller.
Jag fattar tag om rosorna på kistan och kastar ned dom på golvet. Hysteriskt försöker jag slita upp kistans lock för att hämta ut dig, för att hämta hem dig! Jag river. Jag skriker, och jag försöker utan framgång slå mig igenom innan jag inser att hoppet nu är bortom horisonten. Ditt liv är förlorat, såsom mitt dras med i fallet.
Jag glider ned på golvet och gråter hejdlöst. Ylande viker jag mig dubbel för att andningen inte ska upphöra helt och jag förstår för allt i världen inte hur sanningen kan vara så grym. Att verkligheten kan göra så ont när den för några enstaka dagar sen var så obeskrivligt underbar. Mödosamt reser jag mig och släpar mig ut samma väg som jag kom. Innan jag når utgången vänder jag mig om och möter blickarna som nu så länge följt mig.
- Ni förstår, att jag har just insett hur den bittra verkligheten är. Jag går min väg nu, för detta gör för ont. Era blickar bränner som glöd och jag orkar inte gråta mer.