det börjar lägga sig
tårar bli mindre salta
ty dom är så svaga nu

varför grät jag för dig
jag vet ju knappt vem du är

du värmde mig så gott
med dina sinnen

när vi va där
under vita kalla lakan
så fanns ju inte denna känsla
som svider så i detta nu

varför kommer den
när du säger att du vill gå
då du vill dra in dina tampar och
stänga in dig i ett mörkt rum

då du fick panik

dina kyssar va inte lika heta
som dina sinnen för min mun

leende kan du ge mig
men inget varmare än det

du gav mig mycket
på kort tid
öppnade upp mina öron
för en ny höst

tacksamheten börjar tränga sig in
där min värme finns

där i dina ögon
fanns det varma
i dig

du är inte värd mig
jag är starkare än du

du är där
jag en gång var
dit jag aldrig kommer gå igen

jag önskar
att du vågar känna
den tillit jag lämnade till dig
men som du skar sönder
med rostigt svärd

det blöder
än en tid

men du lärde mig
att din värld fanns