Du skrattar.
Ler lite ibland.
Mixar glädjen.
Eller vad man
nu kallar det.
När man försöker
se glad ut.

Det är konstigt.
Trots att du övat
i flera år.
Tårarna,
tränger sig ändå
fram, mellan
dina leenden.

Fast de har inte
upptäckt det än.
Då skulle ju
någon ha klappat
dig på axeln och
sagt att allt
skulle bli bra igen?

Då blir du glad,
på riktigt, när du
förstår att det finns
fler personer som
har problem.
I detta fall är de
blinda. Annars skulle
de ju inte missa
tårarna.

Du skrattar, så högt
du kan. För att
dölja att du
egentligen viskar
små klagorop över
ditt, vad du anser,
misslyckade liv.



Det du inte vet.
Är att jag ser tårarna.
Jag hör klagoropen.
Jag vet allting.

Det är bara det att
du är utom min hjälp.
Jag vill hjälpa dig.
Men du har redan
sagt nej.
Jag respekterar dig.



Men.



Jag respekterar dig
inte så långt så att
det skadar dig själv.


Du vet inte om det.
Men jag gör det i smyg.


På natten,
torkar jag dina tårar
när du sover.

I sömnen viskar
jag hur bra du är
och hoppas att
du är glad när du
vaknar på morgonen
därpå igen.




Förlåt.
Alltihop är mitt fel.
Det var jag som
sa till dem.

Det är därför de inte
bryr sig om tårarna.
Det är därför de aldrig
tittar åt ditt håll.





Jag sa till dem.




Jag sa:

"Om ni rör vid honom,
slår honom igen,
trampar på honom,
försöker strypa honom,
trycker ner honom,
spottar på honom,
tittar med erat hat i blicken
eller ens riktar huvudet
åt hans håll,
svär åt honom,
använder våldsord
eller något annat skit,
så ska jag se till,
att ni utsätts
för exakt samma
lidande"



Du skrattade igen.
Då skrattade jag också.

Du försökte trycka
tillbaka en tår.

Det du inte visste.

Jag gjorde detsamma

Din tår rann ändå ner för kinden.

Då föll mina tårar också.


Du kollade konstigt på mig.
Annorlunda.

Du ville inte gråta med mig.






Så du torkade snabbt bort tåren igen.